Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
— Nej, först den, som är grund till en möjlighets
förverkligande och som vet om sig själv såsom sådan
— först den är fri.
— Nuväl, vi hava då funnit ett begrepp om friheten,
vid vilket vi kanske kunna stanna: friheten är ett
förnimmande väsen, fattat såsom grund till möjlighets
förverkligande och om sig självt såsom sådan grund
medvetet. Eller, då det sista ligger däruti, att grunden
är ett Jag, ett personligt väsen, ej blott ett i
allmänhet förnimmande: friheten är Jaget, fattat
som grund för möjlighets
förverkligande. — Och sedan vi sålunda bestämt friheten, så
kunna vi gå till vår första uppgift att bestämma
naturen. Vi kommo överens om att naturen skulle betyda
den ofria tillvarelsen. Då vi nu veta, vad den fria
tillvarelsen är, så borde vi väl även veta, vad den ofria
är och därmed även vad naturen är. Om jag frågade
dig: vad är naturen? — vad skulle du efter allt detta
svara ?
— Naturen är sammanfattningen av allt det, som
icke är Jag, fattat såsom grund för möjlighets
förverkligande.
— Jag skulle kunna medgiva detta, blott häri icke
ännu funnes kvar en tvetydighet. Man skulle nämligen
kunna tänka sig två världar: en där möjligheter
förverkligas, emedan där ännu finnas möjligheter att
förverkliga; och en, där inga möjligheter förverkligas,
emedan den världen är absolut fullkomlig och således
ingenting av blott möjlighet finnes kvar. Bägge dessa
världar skulle kunna inrymma den ofrihet, som du
beskrivit. Huru är det, skulle man rätteligen kalla den
senape, den fullkomliga världen, ofri?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
