Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Nilssons tankar om en altartavla och ett vackert landskap (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
mening, och väl kanske i en ännu högre, har målaren
också en Guds vilja att uträtta, när han målar
altartavlan.
— Ja, men om så är, så uträttar naturkraften Guds
vilja bättre, än målaren gör, ty naturkraften begår
inga misstag, men det gör nog målaren.
— Ni är skarpsinnig nog, fader Gustav; men jag
vill försöka att svara er. Säg mig, tror ni, att allt i
naturen är idel harmoni och skönhet? Har ni icke
sett fula ställen?
— Jo-
— Är det då harmoni mellan deras särskilda delar
eller mellan dem och ert sätt att se?
— Nej, det är det väl icke, ty då skulle de vara
vackra.
— Och tror ni icke, att det i naturen finns mycken
strid och kamp? Hösten och vintern förstöra årligen
all den beundransvärda fägring, som våren framlockat;
det ena djuret uppäter det andra; och överhuvud har
det enas liv till sin nödvändiga förutsättning det andras
död, så att, om icke några varelser uppoffrades, så
skulle icke de andra kunna leva.
— Ja, herre, synden är kommen i världen, och för
syndens skull döden; och den har hela skapelsen
blivit underkastad och suckar nu efter att bliva fri från
förgängelsens träldom.
— Visserligen, och i en natur, där döden härskar
med hela sitt sällskap av mindre förvandlingar, strider
och plågor, där kan harmonien visst icke sägas vara
fullständig, utan där finns också mycken disharmoni.
Så att den, som betraktar naturen med riktigt öppna
ögon, han finner däri icke idel harmoni och skönhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
