Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
PONTUS WIKNER
är det som vi kalla det sant varande, och detta är det
som vi söka.
Sedan frågan om den sanna kunskapen av Platon
blivit besvarad, finns det för honom en gin väg att
också besvara frågan om det sanna varat. Han kan
nämligen från beskaffenheten av den förra sluta till
beskaffenheten av det senare. Vi skola något senare
visa, huru detta sker. Dessförinnan vilja vi i likhet
med det sätt vi använde vid framställningen av Platons
lära om kunskapen, låta Platon bemöta
förhanden-varande åsikter, vilka för honom icke kunna vara
tillfredsställande. Frågan om det sant varande var
ingalunda en ny fråga och hade icke heller under de
närmast föregående seklerna saknat svar. Platon
förbiser icke denna omständighet, och lika litet som
han vill göra till sin en oriktig åsikt blott därföre
att hon varit historiskt given, lika litet vill han kasta
bort det verkligen goda som en föregående
bildning redan bragt i dagen. För att undvika det ena
såväl som det andra, måste han till skärskådande
upptaga de historiskt givna svaren på frågan om det
sanna varat.
När det är fråga om vad det sant varande är, så
är det tydligen en förutsättning, att det är något och
på något sätt. Detta är en fullt berättigad förutsättning,
försåvitt som det förhandenvarande till följe just av
sin ofullkomlighet icke kan vara sin egen grund och
följaktligen fordrar en grund, vilken är fri från
ofullkomligheterna. Denne är då det sant varande. Att
ett sådant fanns, därpå kunde filosofien aldrig tvivla,
men vad det vore, det blev frågan.
Att säga, vad någonting är, det är att angiva dettas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>