Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några inlägg i religiösa frågor - Några tankar om försoningen (1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TANKAR OM FÖRSONINGEN
195
dualitet. Sammanfölle däremot dèt allmänna med min
individualitet, då vore jag herre däröver, såsom jag
är herre över min individualitet. Därav kan jag då
också förstå, att icke heller någon annan, i vars
person det allmänna och det individuella söndras, kan
åstadkomma den objektiva försoningen. När hon
emellertid är nödvändig, så måste ett väsen finnas, hos
vilket det individuella och det allmänna är ett och
samma, och då här är fråga om att försona mänsklig
brottslighet, vilket endast kan ske i och med en
mänsklig vilja, så måste detta väsen vara ett sådant, där
allmän mänsklighet faller tillsammans med individuell
mänsklighet. Vi skulle på modernt språk kalla ett
sådant väsen människan par préférence; den heliga
skrift med sitt österländska sätt att uttrycka sig
begagnar sig av benämningen människones son. I vilket
förhållande denna försonande mänskliga vilja står till
det absolut goda eller Gud, kan först då avgöras, när
det blivit avgjort, huru Gud såsom det absolut goda
närmare är att fatta. Men så mycket kunna vi här alltid
inse såsom nödvändigt, att denna vilja såsom
fullkomligt försonande måste utan all inskränkning vilja det
högsta goda eller vilja Gud. Allt vad hon såsom vilja
är, det är hon genom att vilja Gud. Finge vi nu
vidare taga för avgjort — och det torde väl kunna
uppvisas — att detta försonande väsen är allt vad det
är genom att vara v i 1 j a, och därjämte, vad för allt
kristet medvetande är en avgjord sak och väl även
skulle filosofiskt kunna uppvisas, att Gud är en vilja,
som vill sig själv, då är den försonande viljan en
vilja, som blott är till genom att vilja en vilja, vilken
vill sig själv — men just däri består också det
Gudom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
