- Project Runeberg -  Skrifter / 7. Tankar och frågor inför människones son /
152

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

152 TANKAR CCH FRÅGOR INFÖR MÄNNISKONES SON

och så långt som ditt resonerande förstånd på grund
av den ställning, vari du befinner dig, räcker till att
intyga, så långt är bandet redan brustet mellan Gud
och dig, så att det således skenbarligen icke vidare
tjänar någonting till att med sin vilja envist hålla fast
detta band, utan kunde vara lika så gott att släppa det
och giva allt förlorat. Människan äger en så stor och
djupt liggande kärlek till harmoni, att, när hon en tid
våndats i kampen och strävat att förena lycka och
olycka, i det att hon undan den växande olyckan söker
rädda åtminstone ett litet mått av lycka, så kommer
hon äntligen till en punkt där hon tänker: nej detta
fåfänga hop jämkande blir mig olidligt; kan jag icke
vinna harmonien såsom ren och oblandad lycka, så
skall jag åtminstone vinna henne såsom en ren och
oblandad olycka. Det ligger en förfärande makt i
denna frestelse att, sedan allt är förlorat utom en
liten, liten punkt, vilken man ännu med möda
fast-håller, också till slut låta denna gå samma väg som
allt det andra. Så är det för den, som står på en
bräcklig ställning eller ett smalt fotfäste, på vilket
han med möda håller sig uppe, och därinunder ett
svindlande bråddjup gapar, en förunderlig frestelse till
att även lämna det lilla fotfäste, han har, och så
störta sig ned i djupet. Just i detta, vars riktighet
var och en kan intyga, har jag den lekamliga
motbilden till förtvivlans stora frestelse. Denna är det, du
nu utstår. Mången har varit utsatt för en dylik; men
till ingen har hon kommit i denna outsägligt snärjande
gestalt, som nu står framför dig. Denna gestalt är
nämligen icke såsom det för andra kan vara händelsen,
en skapelse av någon enskild tilldragelse, av någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 6 21:11:03 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/7/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free