- Project Runeberg -  Skrifter / 8. Religiösa meditationer och föredrag samt tvenne uppsatser i religiösa ämnen /
118

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa meditationer och föredrag - II.1. Om människoidealet (1872)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118

RELIGIÖSA MEDITATIONER OCH FÖREDRAG

duellt och personligt väsen såsom uttryck för en
självständighet, vilken är så hög, att, om hon vore högre,
hon då skulle sammanfalla med egenskapen att i
ingenting annat än sig själv hava sin grund, vilken
egenskap uttrycker det guddomliga faderskapet och
sålunda tillkommer Gud Fader allena. Funnes ett
sådant väsen icke, så att Gud Fader i förhållande
till det finge göra sin självständighet gällande, så vore
hans egen självständighet i detta avseende bristfällig.
Detta är samma tanke, som även brukar uttryckas så,
att Gud för sin egen fullkomlighet behöver ett annat
väsen, i vilket han åskådar sig själv, sin egen
spegelbild eller sitt beläte, vilket för att vara sant måste
vara honom väsentligen likt, men naturligtvis icke
så likt, att det upphör att vara hans avbild och
sammanfaller med honom själv.

Ett sådant väsen måste vara till även för
världens skull. Jag menar nu med världen
sammanfattningen av alla ting och väsen utom Gud själv.
I den stora Guds skapelse finnes ingen lucka:
sammanhanget är ingenstädes avbrutet. Men det skulle
vara avbrutet, ifall det väsen, vi beskrivit, icke funnes,
och ifall världen icke i detta vore sammanfattad. Ty
kännemärket på världen, i den mening vari vi nu
tagit ordet, är den villkorliga giltigheten: det måste
vara så eller så och kan vara så eller så, med
villkor att ett annat är så eller så, och ingenting
äger alla villkoren i sig själv. Allt visar då, för att
kunna vara vad det är, tillbaka till det ovillkorliga,
det, som icke har sin grund i någonting annat än sig
självt, och måste med detta sammanhänga. Bruste
detta sammanhang, då vore världen förintad. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 6 21:45:39 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/8/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free