Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikningar från åren 1859—1872 - Långfredagens aftonsång 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
IponTus wikner
icke den sista räkenskapen, men det var en påminnelse
om den.
Vi gå vänsälla och lyckliga på vår bana. Kärlek öch
vänskap gör oss allt så ljuvt. Vi hava funnit ett
hjärta, till hvilket vi dragas med mäktiga band. — Men
tyst! detta hjärta upphörde plötsligt att klappa, ty
dödens kalla fläkt hade andats därpå. Så stodo vi sedan
vid graven och sågo de sista sorgliga kvarlevorna
undanryckas vår syn. Vi tänkte: »vårföre gjorde Gud
detta? — vårföre slet han det ljuva bandet?» — Min
vän, det var ett bud från den kärleksfulle Själv: »pröva
dig! — var det åt den bortgångne vännen, du gav
din högsta kärlek; eller var det åt Gud? — Pröva dig!
snart kan döden lägga sin hand på dig; är du beredd
på den sista räkenskapen?»
Så är det då för sent att pröva sig för den, somi
redan nedsjunkit i graven; men för oss som ännu
kvarstå vid dess rand — och ho vet, vem av oss som först
skall taga steget ut över den? — för oss är det, Gud
vare lov, icke för sent, men det är hög tid.
Och efter vi nu just stå vid en grav, nämligen Hans,
som älskade oss in i döden, som gav sitt liv för oss;
så torde det icke vara så alldeles ur vägen, att göra
just denna timma till en självprövningens
timma! — Gud give oss därtill sin rika
välsignelse !
Vad är det då hos oss som vi skola pröva? Jo vi
vilja undersöka, huruvida — i händelse den grav,
som härnäst upplåtes, möjligen skulle vara just vår
grav — huruvida vi då kunna vara rätt säkra därpå,
att vårt verk är fullbordat.
Det blir då i första rummet fråga därom, vad vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
