Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikningar från åren 1859—1872 - Vill du bliva verkligen stor? (Mikaelidagen 1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PREDIKNINGAR
83
släkt är den minsta bland alla Benjamins släkter?»
Detta var en ödmjukhetens bekännelse. Saul
förnedrade sig själv. Men det kom en tid, då samme Saul
ville vara stor genom att åt Gud göra offer, som
han aldrig begärt, och då han således upphörde att
vara barn inför Herren, glömmande den gyllene regeln,
att lydnad är bättre än offer. Då blev Saul av Herren
förkastad, och David blev smord till konung i hans
ställe. Det var den lille herdegossen från Betlehem,
ättlingen av Boas och den fattiga Moabitiskan, som
plockat ax på Boas’ åker. Det var den ynglingen,
som icke orkade gå i Sauls rustning, när han skulle
strida mot den filisteiske jätten, men som gick åstad
i Herrans Sebaots namn och i det namnet vann seger.
Den nye konungen var visst icke felfri: tvärtom föll
han sedermera i många svåra synder, till utseendet
mycket värre än Sauls; men han behöll ett
företräde framför Saul: han ödmjukade allt framgent sig
själv och blev ett barn inför Herren. Därföre fick
han såsom konung förbliva den störste i det
Israelitiska Gudsriket och lämna det i arv åt sin son. Ja
han blev en stamfader för honom, om vilken det
utlovades, att han skulle bliva en konung över Jakobs
hus till evig tid och på hans rike skulle ingen ände
vara. Denne David var det, som en gång av fullt
hjärta kunde betyga: »de offer, som Gudi behaga,
äro en bedrövad ande. Ett bedrövat och förkrossat
hjärta varder du, Gud, icke föraktande.» (Ps. 51:19.)
I unge vänner, inför vilka jag i dag talar, jag vet,
att Davids historia någon gång på er alla gjort ett
visst intryck, och att hon någon gång hos eder alla
anslagit en sträng av medkänsla. Jag vågar visst icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
