Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sex predikningar ur Religiösa meditationer III (1874) - Jag säger dig, unger man, statt upp! (16 Sönd. efter Tref.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PREDIKNINGAR 161
graver den gamla människan, så är det icke
egentligen dig själv som du begraver, eftersom du
numera är den nya människan, den efter Gud skapad
är, och att den begravningen således icke är något
att sörja över. Detta är och förblir en sanning.
Likväl känner du, när du på detta sätt följer din gamla
människa till graven, att det samtidigt är någonting
annat, som tages ifrån dig, som icke hörde den gamla
människan till, men som du måste lämna bakom dig
just för att kunna komma fram till den gamla
människans grav. Denna världen, fördärvad som hon är,
har dock kvar ett och annat av den paradisiska
skönheten — i sina vår- och sommardagar, i sina
stjärne-nätter, i sina ädlare hjärtefröjder och själsförbindelser
— och av detta är det mycket, som du för din del
måste lämna bakom dig, när du går dit du bör. Och
detta känns tungt. Var tröst och oförfärad. Jagsäger
dig, unger man, statt upp, och gå du till den
gamla människans grav utan att se dig om efter detta,
som du lämnar bakom dig. Du går icke ensam till
det gamlas grav. Hela Guds skapelse går
med dig. .Hela Guds skapelse har så att säga en
gammal människa att begrava, ehuru dess väg icke i
allt sammanfaller med din. Den stora skapelsen
motser, även han, en ny dag, sedan denne dagens
sol i syndafallets stund gick under. Den som nu
i en av aftonens väkter vandrar öster ut, och så vänder
sitt ansikte :mot ljusets ursprung, han kan lätt mena,
att han för alltid vänder sig bort från solen, då han
riktar sitt anlete mot öster och så nödgas vända ögat
bort från den aftonrodnad, vilken den nedgångna
solen lämnat efter sig. Men fortfar han blott att natten
11. — Wikner, Predikningar. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
