Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
— Jag har länge vetat, att det inte är sant.
Men jag vet också, att många kvinnor har alltför
svaga och alltför beskedliga hjärtan.
Brita hängde med hufvudet.
— Jag kan inte hjälpa det, Helga, jag har
hållit så mycket af honom, och jag gör det än.
Får jag inte bara ringa till honom, innan jag reser?
Helga såg medlidsamt på henne.
— Vill du inte vänta, och anförtro saken åt
mig? Du skall få veta precis.
— Jag ville höra hans röst. Och så ville jag
fråga honom —
— Om han kunde förlåta dig. Jag börjar känna
dig och dina likar.
Brita missuppfattade orden, hon ryckte till vid:
du och dina likar.
— Helga, sade hon, det är något som plågar
mig så. Hemma säger de att de, som en gång, som
fallit, de kan aldrig komma upp igen. Mamma
påstår, att den, som en gång haft en älskare tar
hellre hur många som helst än är utan. Men vet
du, jag kan inte förstå det. Det är väl så klart
man gör det bara för den, man älskar af hela sitt
hjärta.
— Det kommer sig af att det finns några,
sade Helga, ser du, som alltid måste ha någon,
det gör detsamma hvem, att älska af hela sitt
hjärta.
— Aldrig, aldrig, svarade Brita med stark
förvissning, kan jag älska någon mer än Jan.
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
