Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
frågade han häftigt, finns det någon anledning
till oro?
Helga tvekade ett ögonblick, mot hennes
impuls att säga sanningen om de allvarliga farhågor
Helga och hennes kollega hyste, stod fru Ritseils
stränga förbud.
— Anledning att oroa sig finns det ju alltid,
svarade hon, men det är väl inte det enda skälet,
hvarför du skulle vara god mot henne, eller hur?
— A, du behöfver inte lära mig mina plikter,
sade han otåligt. Det är väl inte mitt fel, att hon
är så olik sig. För resten har det inte varit bra
för henne med Britas sällskap.
— Nej, sade Helga bekymrad, jag ångrar att
jag låtit henne stanna, när hon icke bestod det
prof jag ställde henne på. Har du talat med
henne?
— Ett par gånger, men det tröttnade jag på.
Har aldrig varit med om något så fullkomligt
hopplöst. Det finns ingenting hos henne att bygga
en framtid på, det är som om det vore dy i bottnen
på hennes själ. Och allt är bara hon själf. Inte
en tanke för Elisabeth, att nu inte säga mig. Vet
du, när jag har gått här med fyra fruntimmer i
huset, har jag ofta längtat så våldsamt efter en
karl. Gör inte du det också ibland, Helga?
Han var så ifrig att lätta sitt hjärta, att han
inte märkte hur frågan tog sig ut, förrän han hörde
ett litet utrop af indignation från Helga, och såg
hennes kind under pälsmössan, röd som en
soluppgång.
Det förtjuste honom, att hon rodnade öfver
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
