Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Sen dess har jag inte satt min fot inom dessa
förbannade dörrar.
— Det var inte första steget, sade Rosa och
drog ner mungipan med en ömkande min, just
som hon stängde dörren bakom sig. I nästa
ögonblick kom Gunilla ut.
— Jag var tvungen å pusta ett ögonblick, sade
hon, jesses, flickan har glömt å sätta på kaffe.
— Nå, Gunilla, frågade Helga pröfvande,
vidhåller Gunilla, att hon vill betala för Rosa på
landet ifall jag kan få henne att lämna stån?
— Skulle hon lämna stån? frågade Gunilla och
slog ihop händerna. Nej, det vore då ett
syndigt missbruk, när det gått så bra för henne. Det
var då det, när hon hölls med det där slöddret
på Glasbruksgatan. Aldrig ett ore får hon af mina
fattiga slantar, och för resten får jag inga att
afstå, för så fort fru Janson är dö, går jag till
Arméns räddningshem, det har jag föresatt mig.
När Helga kommit ut på gatan, stötte hon på
Alf, som icke låtsades se henne.
— Hvart skall du gå? frågade hon.
— A, ingenstans, sade han hastigt, jag kan
följa dig.
— Ja, det var bra, svarade Helga, för där borta
har du ingenting att göra, och Rosa måste stanna
hos sin mor.
Han svarade ingenting, och de gingo tysta en
stund, till dess de kommit ut på Katrinavägen.
— Kära Alf, sade Helga, att du blir så lite
glad öfver att se mig numera? Är du rädd att jag
skall bli otreflig mot dig?
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
