Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Sålänge man har lif, så skall man lefva.“
Den först det lärde, var en väl vis man.
Tids nog vi få i tomma intet sväfva,
På vingar en, på qvastar någon ann.
Att lefva älska är, så mente Eva,
Och Adam straxt derpå detsamma fann —
Och icke lär i ordningen don Juan
Af lika tycke vara numro tuan.
Den satsen klingar mig så skön i hågen
Just nu, när lifvet skymmer mer och mer.
I guld den nickar ner från himlabågen —
Der sig ett svanepar till flykt beger.
Den dyker upp ur blommorna, ur vågen,
Men ej som förr den om min hyllning ber,
De dagar äro — hur ock soln må glöda —
Som Julia och Haidie för evigt döda.
Farväl då sol! Jag ser naturen stråla
Kring mig i minnets sista återglans.
På himlen qvällen purpurmoln ses måla,
Kring brustna stöder mörknar skogens krans,
En skog af myrtenträd? — En gam hörs skråla
På högsta toppen, tar en lustig dans
I klara rymden, nu sig åter sänker —
Fin lukt han har, han visst på Juan tänker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
