Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagtsupen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tattare ställde till gräl, vips slog han honom till marken och gaf
honom ett godt kok stryk.
Mannen hette Strömsten och var son till en kyrkoherde
i ett af Hallands magraste pastorat. Vild och obändig redan
som barn, hade han sändts till sjös för att böjas och »lära
sig veta hut». Huru vida detta lyckades, må lemnas derhän
— troligast är väl att det hårda virket ytterligare härdades
af strapatserna, och åtskilliga om mannens sjömanslif gängse
historier antyda, att hans karaktär icke undergick några
väsentliga förändringar om skeppsbord. Han var för öfrigt en
hedersman, aktad af alla som icke fruktade honom.
När Strömsten efter ett tjogtal års kringirrande åter
sökte sitt fädernehem, var det sköfladt: fadern död, syskonen
spridda och modern med knapp nöd dragande sig fram på
sitt obetydliga enkesäte. Sonen tog sig parti, gifte sig med
en bondflicka, som förde med sig en smula husgeråd i boet,
och arrenderade enkesätet af gumman. Det var vid sina
torgdagsfärder i egenskap af landtbrukare, som han först
observerat tattarnes öfversitteri och i sin ärliga själs djup så
häftigt upprörts deröfver, att han slutligen börjat ingripa.
Följderna af Strömstens metod började snart visa sig.
Tattarne smögo sig undan vid hans annalkande, sedan de sett
alla sina finter med fällknifvar och blydaggar komma till
korta mot den innerliga föreningen af sjöbjörnens exotiska
boxningskonst och hallandsbondens inhemska och knotiga
ekpåk. Äfven till bygdens befolkning började sjelfförtroendet
återvända, och tattarbragderna antingen anmäldes för
vederbörande kronolänsman eller blefvo summariskt afstraffade
enligt en här kanske ej alldeles olämplig lynchjustis.
Naturligtvis blef tattarnes ilska mot Strömsten stor, och
mången gång underrättade på hans färder honom en sten
eller ett skott från ett bakhåll, att hans vilda fiender svurit
honom en blodig hämd. Slutligen tröt honom tålamodet, då
en gång en revolverkula genomborrat hans skinntröja, och
han lade sig till med ett gammalt skrälle till gevär, som
följde honom, hvart han gick, och mycket bidrog till hans
respekt bland tattarne.
En afton körde Strömsten från Falkenbergs marknad
med så god fart, som det lilla enkesätets enda och temligen
skrala kamp kunde åstadkomma. Plötsligt hördes bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
