Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagtsupen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En decemberqväll hade han, efter tungt arbete med
slagan, gått till sängs och sof som en stock vid sidan af sin
hustru. Så väcktes han vid midnatt af ett krampaktigt grepp
om sin arm och hörde hustrun uppgifva en djup suck.
Månskenet lyste in genom stugans fönster och gaf Strömsten
en öfverblick af situationen. Den kunde ha varit mera
lugnande.
Qvinnan vid hans sida hade svimmat, men Strömsten
förlorade ej ett ögonblick fattningen. Han kände en het
andedragt flåsa mot sin panna och såg två ögon, gröna som en
katts, gnistra mot sig. Ett par tum från hans strupe blänkte
bladet af en bred slidknif.
Strömsten igenkände snart Röde Arons af lidelse
förvridna drag. Han insåg sin fara och hur ringa utsigten var
att undkomma. Vid minsta rörelse skulle han haft knifven
i strupen. Hans nerver spände sig som stålsträngar, och hans
muskler knöto sig. Men han visste att våld skulle vara
fåfängt, helst som det ej var troligt att Röde Aron var ensam.
— Ja så, sade han föraktligt, du är ute och mördar i
natt, Aron! Lycka till!
Tattaren häpnade öfver detta lugn inför döden och
betraktade med oförställd beundran den modige mannen.
— Strömsten ville så ha det! sade han.
Orden läto nästan ursäktande, men knifven var lika nära
Strömstens strupe och räddningen aflägsnare än någonsin.
— Lofva mig att du inte gör min hustru något ondt,
när du skurit ihjäl mig! fortfor Strömsten.
Tattaren nickade allvarligt. Han var icke berusad eller
vild, utan, trots sitt ytterliga hämdbegär, nästan lika lugn till
det yttre som hans motståndare.
— Nu får Strömsten läsa sin bön, om han vill, men
raska på, för se’n skall här bli julslagt utaf! mumlade Röde
Aron.
Det for som ett leende öfver den liggandes bistra drag.
— Du unnar mig väl slagtsupen först, sade Strömsten.
— Och sjelf kunde du kanske också ha ro af att ta’ den.
Tattarens ögon glimmade. En sup är ändå en sup, och
ännu har aldrig en tattare sagt nej för sprit i någon form.
— Men skynda dig, tillade Strömsten — för du begriper
nog att det inte är roligt att ligga här och vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
