Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omdöme, som det var utgånget från en fullt kompetent domare och gaf ny styrka
åt de förhoppningar, som akademien grundat på de ifrågavarande unge konstnärernas
redan ådagalagda utmärkta flit och goda anlag.»
Då tiden närmade sig för stipendiets upphörande, inkom Wahlbom i januari
1845 med en underdånig ansökan om dess prolongerande i ytterligare tre år »på
grund af den stora nytta han anser sig redan haft af sin pensionstid och af det
fördelaktiga inflytande på hans konststudier, som ett fortsatt vistande utrikes och
synnerligen i Italien skulle medföra.» Vid ansökningen var fogadt ett intyg af
Fogelberg och Södermark, hvaruti dessa vitsordade, »så väl att Wahlbom med all
den drift och kärlek för sitt yrke, som tillhörer en sann konstnär, beflitat sig om
att förkofra sin talang, som att han för närvarande var sysselsatt med ett större
arbete föreställande en krigisk scen ur konung Gustaf II Adolfs historia och hvilken
fordrar en längre tid att fullända samt vittnar om betydande framsteg».
Akademien, »som genom flera af Wahlbom sistlidet år hemsända arbeten kommit
i erfarenhet af det allvar samt den flit och omsorg, hvarmed Wahlbom förkofrat de
lyckliga anlag, som honom städse utmärkt», tillstyrkte stipendiets förlängning i två år,
hvilket af Kongl. Maj:t bifölls.
I sitt tacksägelsebref till sekreteraren, professor Nyström, uttryckte Wahlbom
den förhoppningen, att akademien framdeles ej måtte finna honom ha missbrukat sin
tid och de medel, som blifvit honom lämnade till framskridande i hans studier. Det
låter som om han haft en aning om hvad som komma skulle.
Det af Fogelberg och Södermark åsyftade större arbetet var oljemålningen
»Gustaf II Adolf vid Stuhm» — nu tillhörande herr Olof Wijk i Göteborg. Den
anlände senare på året till Stockholm och företeddes i akademien. Taflan mottogs
med mycket blandade känslor, och ett särskildt granskningsutskott tillsattes,
bestående af Sandberg, numera akademiens direktör, samt Fahlcrantz och Westin, för att
upprätta förslag till ett utlåtande af akademien öfver densamma.
Sandberg afgaf härvid en skriftlig kritik, i hvilken det heter bl. a.: »Herr
Wahlboms tafla har förtjänster synnerligast i målningen och klärobskyren, likväl är den
historiska sanningen ej så strängt iakttagen» (härefter följa åtskilliga
detaljanmärkningar). »Det vore allt af nytta att herr Wahlbom ägnade sina studier mera på
antiken och de gamle mästarnes sätt att se naturen från den vackra sidan och vakta
sig för öfverdrift i komposition och rörelse. Emellertid är i taflan goda saker och
en rask och djärf pensel. — Förkortningar böra så mycket som möjligt undvikas,
emedan föremålen därigenom merendels synas för små.»
Det var således numera Sandbergs ståndpunkt. Den forne entusiasten från
1810-talet för en nationel nordisk konst, elevernas enligt deras egen utsago »mest
älskade lärare» på i8jo-talet visar sig här såsom en lika god mandarin som någon
af hans kolleger. Jag har ej kunnat bilda mig något eget omdöme om
detaljanmärkningarna, men säkert är, att den som ogillade en konstnär på Wahlboms dåvarande
{+60+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
