Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-Wahlbom-]{+4.
Wahlbom+} möttes vid hemkomsten af en utmärkelse, som måste hafva förekommit
#
honom ganska oväntad efter hvad som förut passerat. Jämte den samtidigt
åter-komne Stäck kallades han i november 1848 enhälligt till ledamot af konstakademien.
I sitt tal på högtidsdagen 1849 framhöll præses, öfverintendenten Anckarsvärd,
hurusom konstnärskretsen 1 Stockholm genom de båda stipendiaternas hemkomst vunnit
en anmärkningsvärd tillväxt, och det var honom en synnerlig tillfredsställelse att
kunna säga, att desse förtjänte unge konstnärer icke allenast blifvit emottagna och
omfattade med all den vänskap och högaktning, hvartill deras personligheter och
talanger berättigade dem, men att de jämväl blifvit uppburna på ett sätt, som läte
förmoda, att de för alltid skulle vara fästa vid fäderneslandet och det fosterländska
konstsamhället.
Detta var också Wahlboms egen lifligaste önskan. Den hänförelse för vår
forntid, hvaraf hans ungdom varit uppfylld, hade vuxit upp ur en fosterlandskärlek, som
den långa vistelsen i utlandet ingalunda hade dämpat. Wahlbom erinrade sig ännu
tacksamt den märklige man, som mer än någon annan påverkat honom i denna
riktning. År 1839 hade han i Paris mottagit underrättelsen om Lings bortgång. Ett
af hans första besök i Stockholm gällde dennes enka. Om Wahlboms trofasta
karaktär vittna de ord han ställde till henne: »Om det så är att fru Ling önskar något,
så är det min skyldighet och högsta tillfredsställelse att få dela med mig af hvad
jag har.» Han ägde dock själf hvarken då eller eljest mera än det nödvändigaste.
Vid det besök å Anelund, hvarom tidigare berättats, hade Ling fört sina gäster
upp på en tallbevuxen sandås utmed vattnet och omtalat för dem, att de stode på
hans blifvande grafhög. En tankfull tystnad uppstod, som Ling afbröt med orden:
»Lofven mig en sak! Lofven mig att I, då jag lämnat detta jordiska och för alltid
stigit ned i min hög, någon gång begifven er hit, vänligt erinrande er mig. Lyssnen
då till våg och vind! Min stämma skall tala till eder genom dem.» Säkerligen
försummade Wahlbom icke att efterkomma den dödes önskan. Men medan han stod
på Lings grafhög, försänkt i tankar på förgängelsen, måste han hafva frågat sig
själf, huru länge det väl skulle dröja, innan äfven hans timma vore slagen.
Om Wahlboms utseende och väsende redan i Paris röjt en öfverhandtagande
sjuklighet, var detta ännu mera fallet efter återkomsten till Stockholm. Hans vänner
hade svårt att igenkänna honom. Han hade låtit sitt rödaktiga skägg växa och bar
enligt en läkareordination vid tinningarna zinkplåtar insydda i svart siden och
liknande skygglappar, för att motverka den tic , hvaraf han ständigt plågades.
Nu som alltid förde Wahlbom ett tillbakadraget och ytterst regelbundet
lefnads-sätt. Han hade sin atelier i Brunkebergs hotell, åt sina middagar på Hotel de Suéde
{+7’+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
