Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och på samma gång lått och med full artistisk färdighet utfördt än Achenbachs norska
landskap är svårt att finna. — De franska målarne hafva nästan uteslutande skickat
smärre taflor; likväl äro de särdeles vackra och såsom alltid utmärkta i görningen.
Ett syriskt (eller Mindre-asiatiskt) landskap af Decamps har väckt min största
uppmärksamhet, ehuru jag, som ej sett Syrien, ej kan bedöma, huruvida den lokala
sanningen är observerad; den måste likväl vara det. Det är en liten tafla målad med
en förvånande kraft och klarhet i färg, med den finaste hållning och med en pensel
så bred, så djärf och åpre som Rembrandt; man nästan stöter sig i början öfver en
tafla i liten skala, målad med en sådan rudesse; men man inser snart, eller
åtminstone gissar, att blott därigenom var möjligt att komma till en sådan ofantlig kraft
i dagrarne; — och när man ser huru utfördt allting ändå är, blir ett sådant
mål-ningssätt nästan underbart.»
Decamps var en af de konstnärer i århundradets midt, som inledde utvecklingen
mot ett bredare målningssätt, en djärfvare, omedelbarare naturuppfattning. Hans namn
hör till dem som i den franska konsthistorien beteckna den moderna realismens
första framträdande. Ingenting kan bättre belysa Wahlboms konstnärliga åskådning
under senare delen af hans lif än detta uttalande. Ingenstädes har han eljest yttrat
sig med sådan värme och så personligt känd beundran om någon annan konstnär.
Af de olika konstarterna finner han landskapsmålningen stå högst och uppräknar
åtskilliga utmärkta belgiska och dUsseldorfska konstnärer i detta fack. »öfverallt»,
heter det, »framlyser studium efter naturen och sökandet efter sanning.»
Bland franska genremålare omtalas Meissonnier, Roqueplan, »kolorist i hög grad ,
Isabey, »manierad men vacker», Diaz, Rousseau — >alla ägande i hög grad
förmågan att göra utan att därför på något sätt likna hvarann».
Som den främste historiemålaren nämner han Léon Cogniet, »hvars vackra tafla
Tintoretto både som komposition och som tafla står främst bland de utställda», och
näst honom Gallait, hvars »Egmont och Horn», är om man så vill ett
mästerstycke i målning men missförstådd i komposition och anordning». De bibliska
ämnena voro i allmänhet illa behandlade; »här finnes ej ett enda kristligt Kristushufvud,
oaktadt flere målare sysselsatt sig med heliga ämnen.»
Till sist ursäktar sig Wahlbom för det slarfviga och osammanhängande i brefvet;
»det bär spår af mitt lynne, som ibland genom sjukdomen sjunker, att jag förlorar
all lust att med klarhet fasthålla mig vid ett ämne.
Vintern gick utan någon förbättring. I mars 1852 omtalar Wahlbom i bref till
Nyström, att han för det mesta var ensam i anseende till den svårighet han hade
för att tala. »Min hälsa», säger han, >är fortfarande osäker, och sjukdomen är
kvar, mer eller mindre stark; — en sak har jag likväl vunnit, nämligen större
förmåga att bära mitt onda, och jag hoppas att kunna tillkämpa mig allt mer och mer
sinnesstyrka, så att jag oaktadt mitt lidande skall kunna vara verksam; — väl ej
som en frisk person men dock så att jag ej för alltid nödgas lägga händerna i
{+74+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
