Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en fläkt af verkligt patos. Hans detaljstudium af människokroppen är
beundrans-värdt i sin fasta hållning och skarpa iakttagelse, oaktadt han i formgifningen
förbiser de karakteristiskt individuela dragen och oaktadt en viss öfverdrift stundom
kommer hans figurer att se ut som flådda. Med dissektionsöfningarna i minnet ser
han musklernas läge och spel under huden äfven där de under de gifna
omständigheterna alls icke kunna ses utan endast genom teoretiska slutsatser konstateras.
Wahlbom kom i början af sin bana under två olika inflytanden. Den ena, som
blott verkade hämmande, utgick från den akademiska antikiserande manierismen,
som i det längsta ville lägga beslag på honom — se akademiens utlåtande om
»Slaget vid Stuhm»! Hela Wahlboms utveckling utgör en sträfvan mot frigörelse från
den konst, som har annan konst till norm och regel. Det andra, motvägande
inflytandet utgick från Ling. Hos honom fann han den lifgifvande impuls, som han
be-höfde. Den egendomliga tillfälligheten, att denne fantastiske skald kunde gifva
Wahlbom till daglig sysselsättning åskådningen af den mänskliga kroppen, ej uppställd i
hvilande och beräknad pose på modellbordet utan spänd af ansträngning, behärskad
af vilja och utvecklad till skönhet i gymnastik och idrott, blef af den största
betydelse för hans utdaning till konstnär, ty därigenom erhöll han i ett enastående
allvarligt naturstudium den nödiga balansen mot sin mottaglighet för alla de
fantasi-eggelser, som lågo i luften. Sedan han kommit till Paris och var i tillfälle att följa
med den samtida konsten i dess mera betydande yttringar, utvecklades hans
konståskådning i den realistiska riktning, som vid denna tid började vinna terräng.
Han framställde den på detta stadium i samtal med Adlersparre så, att »hans sätt
numera vore att taga naturen sådan den är, han fann det icke tjäna till något att
söka pyramidformer och massor i komposition, utan konstens uppgift borde just vara
återgifvandet af naturens så att säga oöfverlagda momenter». Karakteristiskt för
honom är hans omdöme från samma tid om den stora franska skådespelerskan
Rachel: »Hos henne är mera konst än natur; hennes talang går på styltor.» Han
föredrog att gå till Palais Royal-teatern och njuta af den snillrika comediennen
Déjazets glada konst, i hvilken den osökta naturen förhärskade.
Wahlboms förändrade riktning uppfattades af hans vänner i Sverige såsom
skattande åt ett farligt utländskt manér, och Wetterling rådde honom allvarligt att
bevara den nordiska hållningen i sin konst. Wahlboms svar till sin »älskade fader»
är fogligt men visar tydligt nog, huru kritiskt han numera (1841) var stämd mot
den fornnordiska riktningen och huru riktigt han uppfattade bristerna i densamma.
»Tack för dina goda råd», skrifver han, »jag inser nog att ej svenska ämnen böra
behandlas på fransyska sättet; men utom det att den, som i Paris studerar konsten,
gärna måste insupa något af den fransyska dräggen och således svårligen kan
undvika att synas något fransysk, helst om han är en ung konstnär och ännu
mottaglig af ombildning och förändring i karaktären, så kunde man äfven säga, att i
allmänhet våra förfäders vanor, deras klädsel, deras sätt att se och förstå världen, med
{+93+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
