Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgonen grytt, och der de stuckit näbben
under vingen då qvällen blifvit mörk, de drogo
sorgsna förbi, annorstädes att klaga. Det var
nu tyst och stilla i Thors hage; endast vinden
lekte mod askan efter det förstörda offerhuset.
Blixten som icke skonat det tempel, som var
helgadt åt dundrets gudom, och det samtal
mellan Kettil och Rolf, som föregått denna
händelse, hade gjort ett djupt intryck på många af
Kettils män. De ville påminna sig att den unge
hjelten hade med sitt svärd pekat i den
riktning, der åskan genast derefter slog ned; och
de kunde icke annorlunda förklara det, än att
han varit ledd af en högre ingifvelse. Ju längre
de härpå tänkte, dess mera begrundansvärdt
funno de det, och de sutto tysta, skakade i sin
gamla tro. Det sågs på uttrycken i deras
ärriga och bistra anleten, att der bodde sorg i
hjertat; der hade vaknat en aning om
Asagudarnes fall, enär himmelen sjelf hjelpte de
kristna att förstöra deras tempel.
Endast Kettil, då han en kort stund visade
sig i salen, var oförändrad. Samma djupa lugn
hvilade på hans panna, och ingen kunde se att
det förefallna gjort något intryck på honom.
Han var en nordman af gammal äkta art och,
att döma efter det yttre, »med ett hårdt hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
