Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hildur, van att lyda, om äfven hennes hjerta
skulle brista vid uppfyllandet af hennes pligter,
steg upp på bänken, spände brynjan fast och
tog ned den blanka örnvingade hjelmen och
satte på faderns hufvud. Sedan steg hon ned
och räckte honom efter hvartannat svärdet,
skölden och spjutet. Den okufliga
kämpagestal-ten stod nu iklädd sin gamla segerrustning, med
armen betäckt af skölden, som nu för sista
gängen kastade tillbaka återskenet af de Ilammor
ifrån den gamla härden, hvilka så ofta spelat
på dess fläckfria yta.
Alla i salen hade med tystnad och
bestörtning sett hvad som föregått, och då de nu sågo
gamle Kettil i full rustning, tyckte de att de
aldrig förr skådat hans like; sä väldig föreföll
han dem.
Men då Hildur med svidande hjerta hade
fullgjort den gamles befallning, omfattade hon
honom och tryckte sitt ansigte mot hans bröst.
— Fader, — ropade hon, — du får icke.
gå ensam; jag följer dig, jag går med dig dit
du går, och stannar der du stannar.
— Mitt barn, — sade Kettil, sedan hau en
stund med ömhet betraktat henne oeh nu sköt
henne sakta ifrån sig, — ja, mitt barn, du får
följa mig på vägen. Och j alle, — tillade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
