Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omsorg; nu egnade han ej sin uppmärksamhet åt
något. Han gick tyst och obeveklig med
spjutet i handen och ögonen endast fastade på Thor,
den ende som täflade med honom i en lugn
och allvarsam hållning. De som följde efter
samtalade blott genom hviskningar och åtbörder.
Först ett godt stycke från gården stannade
ändtligen gudavagnen, ute på öppna fältet. Der
befanns en stor hög, på alla sidor väl rundad;
att den nyss blifvit uppkastad sågs på den ännu
friska jorden. I vester var en ingång, som
täcktes af en ekdörr med en öppning ofvantill för
att insläppa ljus och luft, båda i sparsamt mått,
och nedtill en lucka för att derigenom, enligt
Kettils anordning, införa lifsmedel i högen.
Då tåget stannat, steg den gamle fram och
öppnade dörrn, hvarvid den nedgående solen
strödde sina sista strålar in i denna kalla
dödsboning, som Kettil sjelf hade byggt sig.
Gudavagnen rullade in och upptog mer än hälften
af det trånga utrymmet, der man inne i dunklet
såg en bänk, ämnad åt den lefvande döde.
Sedan karlarne ställt Thors vagn som sig
borde, hvarvid silfverlänkarne klingade länge mot
hvarandra, och de åter kommit ut, fattade
Kettil Rolfs och Hildurs händer och lade dem
tillsamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
