Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterrofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— J ären mina brudtärnor, — sade hon. —
.1 skolen nu hjelpa att smycka mig till den
nattliga festen; ack, lös upp mina flätor, låt dem
falla, jag vill torka mina tårar på dem ...
Härvid upplöste hon habenden, och
lockar-ne föllo i rikt sv*II—öfver bröst och skuldror.
Sedan tog hon kransen, som hon gifvit’en af
nunnorna att hålla, och tryckte den på sitt
hufvud.
— Mina systrar, — återtog hon och
fattade ett vaxljus, som abbedissan räckte henne, —
j följen mig i bröllopssalen ... de få ju det.
fromma moder, de få ju stanna vid altaret och
understödja mig, i fall min hand skulle darra?
Ack, låt oss gå ... brudgummen väntar!
Abbedissan och nunnorna gjorde allt hvad
den unga flickan ville; de kände sig
beherr-skade af henne. Sorgen i ett rent och varmt
sinne eger ock sitt välde; det är något heligt
deruti. Sorgen, liksom glädjen, då den är djup
och sann, ingifves af Gud och ledes af honom,
för att förena menniskorna med hvarandra.
Nunnorna följde Ingrid tysta och uppfyllda
af deltagande för henne. Hon hade numera,
liksom de sjelfva, ej något band mera som
fastade henne vid verlden; och en ny olycklig
skulle nu bortsucka sitt lif i den trånga cellen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
