Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidsexistensens apologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Man kunde imellertid mena, att då denna verk
samhet; som salunda maste ha varit oandlig, i alla
fall behöfver en form- och ett subjekt, Så kunna sva
righeter i alla fall möta ur formens och subjektets
synpunkt. Svårigheten skulle då ligga dels i uppgif
ten att fa en form, som racker till for detta gréns
lösa förverkligande, dels i uppgiften att finna ett swb
jekt for ett sådant i oändlighet gående förverkligande.
1) Hvad den behöfliga formen angår, så är denna
fiden sjelf. Den verksamhet, som frambringar tiden,
faller sjelf i den tid, som frambringas. Afven hir
kunde man frukta en orimlighet. Tiden, såsom form
för ifrågavarande förverkligande, skulle ju blifva en
förutsättning för det förverkligandet; huru kan det då
vara det förverkligandets produkt eller resultat? Vi
maste erinra oss, att har ar fraga icke om en tiden
föranledande verksamhet, i hvilket fall en föregående
verksamhet väl kunde tänkas vara föranledande för
en efterföljande tid, utan här är fråga om en tiden
och hvarje hennes del förverkligande verksamhet, och
i $ 49 hafva vi funnit, att det förverkligade och sjelfva
förverkligandet alltid i tiden måste hålla jemna steg
med hvarandra, så att intetdera är före och intetdera
är efter det andra. Det dr da icke allenast en méj
lighet, utan det är rentaf en nödvändighet, att den
verksamhet, som frambringar tiden, faller just i den
tid, som frambringas, och detta successivt, i den man hon
frambringas. Detta är föröfrigt ingenting besynner
ligare, än det förhållande, som måste uppkomma, ifall
vi antaga evigheten såsom en tidlös form för Guds
existens. HEvigheten, såsom en blott form för tillvaro,
kan icke vara sin egen grund, utan måste hafva sin
grund i Gud; men sjelfva detta evighetens förhållande
till Gud —- att nämligen hafva sin grund i honom —
måste ju sjelft falla i evigheten eller hafva denna till
form. Men om det förhållande faller i evigheten, hvil
ket vi tillskrifva evigheten under namnet "att hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
