Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidsexistensens apologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
for tidsexistensen göra det, som till henne icke står
eller får stå i någon relation? -För det, som till tids¬
existensen icke står i något förhållande, måste tids¬
existensen vara en absolut likgiltig sak. Huru skulle
jag nu för min menskliga verksamhet kunna använda
ett mönster, för hvilket min egen verksamhet vore
likgiltig? Och annu mer. All relation hvilar pa 6m¬
sesidighet, visst icke sa, att begge membra relata till
hvarandra hafva samma, eller ens alltid samma slags,
relation, men sa, att det enas relation till det andra
alltid motsvaras af en det senares till det förra. Deraf
följer, att icke heller tidstillvaron kan ega något för¬
hållande till den tidlösa existensen, när icke också
det omvända eger rum. Men att såsom mönster an¬
vända det, till hvilket min verksamhet icke står i
något förhållande, är en fullkomligt olöslig uppgift, enär
redan det att vara ett mönster för verksamheten är
ett förhållande, och det ett mycket vigtigt.
Tanka vi på ändamålet i betydelsen af urbild
eller mönster och ställa betraktelsen särskildt på feno¬
menlärans förutsättningar, möta alldeles särskilda svå¬
righeter. Ändamålet blir då något, som menniskan
med sin sedliga verksamhet sträfvar att uppnå, och
utgöres då af hennes eget eviga väsen, af hvilket hon
vill göra sin tidstillvaro till ett allt trognare uttryck.
I sjelfva verket infinna sig äfven här alldeles samma
svårigheter, som nyss uppvisades, enär också menni¬
skans väsen skulle vara tidlöst existerande och, för
att kunna vara detta, måste lösgöras från all relation
till tidstillvaron. Men derjemte hafva vi här att iakt¬
taga följande. Antingen kommer jag i min utveck¬
ling att slutligen sammanfalla med mitt eget eviga
väsen eller icke. Gör jag det icke, så blir min verk¬
samhet alltid misslyckad, icke blott i den allmänna
mening, att resultatet stannar nedanför mönstret, utan
i en särskild olycklig mening. Äfven den verksamhet,
vi ofvan enligt våra förutsättningar skildrat såsom mo¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
