Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidsexistensens apologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
evighetsjaget utbruten abstrakt bild, så må det vara,
att tidsjaget derigenom kan komma i en mångfald af
lägen, om hvilka man kunde mena, dels att de måste
aflösa hvarandra, dels att en del af dem uttryckte en
tidsjagets aktivitet; men på tidsjaget såsom sådant
kan det omöjligen bero, hvilka moment — evighets¬
jaget lika eller olika — som i tiden skola komma
till uttryck, ty tidsjaget sjelft har då fått alla sina
relationer endast på grund deraf, huru mycket eller
huru litet af det, som konstituerar evighetjagets in¬
dividualitet, blifvit medtaget eller utelemnadt i den
abstraktionsprocess, af hvilken sjelfva tidsjaget 4r en
produkt, och hvilken just derfor icke kan vara tids¬
jagets verk. Tidsjaget kan under dessa forutsattnin¬
gar icke sägas bestämma, hvad som i dess tidsexi¬
stens skall bli verkligt eller icke; tidsjaget är då icke
fritt, och det kan således icke heller förbindas af en
praktisk lag.
Denna svårighet, för hvilken vi nu redogjort, och
som består deri, att lagen icke kän finna ett tillbör¬
ligen fritt tidssubjekt, hvars lag han skulle vara, gal¬
ler naturligtvis, ehvad lagen fattas i betydelse af mön¬
ster eller af lag 1 vanlig bemärkelse.
Vi skola slutligen kasta en blick på lagen såsom
förbindande. Den moraliska lagen skall vara absolut
förbindande. Det är sagdt ofvanför, och det ligger i
sakens natur, att denna förbindelse uttrycker ett sam¬
manhang mellan ett visst handlingssatt och det högsta
goda, så att det handlingssattet tankes sasom ett
vilkor för det sistnämnda. Med det högsta goda måste
jag nu mena alltings högsta möjliga tillstånd. Den
teori, som antager en tidlös tillvaro, antager natur¬
ligtvis, att denna tidlösa tillvaro i sig innefattar all¬
tings högsta möjliga tillstånd, enär allting der är, hvad
det är till sin idé, eller det är i sin idé uppgånget
och med denna sammanfallande. — I förbigående kan
här nu anmärkas, att det torde bli mycket, som kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
