Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemarsudde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter Bergmans år 1865 inträffade död tillföll besittningsrätten
till Valdemarsudde hans änka Henrika Deutsch, som
1873 den 23 maj erhöll förnyelse å besittningsrätten, som hon
innehade till sin död 1880. Besittningsrätten fortfor att
innehafvas af stärbhuset till den 18 oktober 1899, då den genom
köp öfvergick till H. K. H. Hertigen af Närke, Eugen Napoleon
Nicolaus, som därå erhöll resolution den 4 december samma år.
Dessförinnan var likväl Valdemarsudde, under förutsättning
af Kungl. Maj:ts godkännande, försåld till ett bolag.
Sedan djurgårdsstyrelsen emellertid afstyrkande yttrat sig i
frågan om en eventuell stadfästelse af köpet, ingingo köparna
till riksmarskalken med en skrifvelse, ur hvilken följande kan
vara af intresse att meddela:
»Någon störande rörelse kommer ej att å tomten bedrifvas.[1] Ej heller finnes
i grannskapet af Valdemarsudde några sommargäster, hvars frid komme att störas,
ty oss veterligen finnes – utom å Valdemarsudde – ingen sommargäst utom herr
Berns, innehafvaren af Berns salong i Stockholm, men som denne herre genom
sin rörelse i staden sträfvar att för sina grannar där göra det så obehagligt som
möjligt, ej blott genom stånkande ångmaskiner med sotande skorstenar och från
alla länder sammanrafsade musikanter utan äfven att så vidt möjligt draga
tillsammans den s. k. stora allmänheten, som gemenligen är den sämsta delen af
hufvudstadens befolkning – ja, Eders Excellens, långt sämre än fredliga och
idoga arbetare –, så synes ej synnerligen ömmande omständigheter föreligga för
att allt för mycket taga hänsyn till herr Berns’ nerver, som nog torde vara tämligen
stadgade. Hvad sedermera beträffar en eventuel anläggnings inverkan på den
s. k. »stora promenaden» eller den väg, som från Bellmansro sträcker sig till
Manilla, så finner man genast såväl vid en blick på kartan som äfven vid besök
på platsen, att området är sönderdeladt af tvenne höjdsträckningar med
mellanliggande dalsänkning. Den yttre, som är bergig, är den som gränsar till stora
segelleden. Den inre, som är något lägre men bevuxen af mindre buskar och
träd,[2] utgör – belägen omkring 1,200 fot från stora landsvägen – en begränsning
på det område, som för vår verksamhet skulle erfordras, och skyddar nästan
fullkomligt för insyn från landsvägen. Någon störande inverkan för de förbipasserande
kan således ej ifrågasättas.
Å stora segelleden åter har tomten ej någon egentlig skönhet att bjuda på,
utom en gammal kvarn, som nog är pittoresk. Udden är nämligen mycket bergig,
och den grönska, som synes från sjön, härrör förnämligast från de stora träd,
som växa å tomter belägna utom Valdemarsuddes område.
Då det utrymme, som hittills varit afsedt för ofvannämnda näringar, blifvit
disponeradt, så ligger närmast till hands att tänka sig en förflyttning ett steg
utåt af de sålunda hemlösa. Men då mötas vi af att platsen redan är upptagen
å de tomter längs med södra stranden af Saltsjön. Åtskilliga industrier hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
