Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledande översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedgräfning i jorden, för dränkning i vattnet.» Och om än fängelset
icke kunde tåla jämförelse med så snabba och kraftiga straffmedel,
hvadan det heller icke, så länge straffet sökte hastig hämnd, kunde med
dem inlåta sig i täflan, togs det dock alltid i anspråk såsom medel att
försäkra sig om fången och hindra honom att fly. Det anordnades i de
fasta slottens murar och torn, i rådhusens, i klostrens underjordiska
källare. »Mot medeltidens fängelser», säger den nämnde författaren, »är
galgen en barmhärtighet.»
Genom träldomens, lifegenskapens undanträngande höjer ju onekligen
den kristna rättsuppfattningen människovärdet; men de många krigen, i
all synnerhet korstågen, den klafbundna näringsrätten och det i allmänhet
otrygga samhällstillståndet skapa i jämnbredd härmed lösdrifveriet, hvilket
åter genom de faror, tiggarmassorna medföra för det burgna samhället,
nedpressar deras rättsliga ställning till närmast densamma som förbrytarens.
Man utvisar och piskar dem, man afskär deras öron, man hänger dem;
mén deras mängd framtvingar dock slutligen andra åtgärder, och från
midten af sextonde århundradet resas i det ena landet efter det andra
tukthus, spinnhus, korrektionsanstalter i syfte att där förvara dem och
genom sträng tukt och hårdt arbete vänja dem vid ett ordentligt
lefnadssätt.
Då bland dessa kringstrykande horder säkerligen icke få voro
såsom förbrytare straffade och i allmänhet föga säkerhet fanns för deras
öfverskridande af rättens gränsmärken, kan det icke förefalla särdeles
underligt, att man öfver hufvud taget uppfattade och behandlade
förbrytaren och lösdrifvaren på enahanda sätt. Det må heller icke
förnekas, att på grund af den omvårdnad, man under 17:e seklet ej sällan
började ägna äfven brottslingen, just här torde vara att finna de första
spåren till en om än af sin tids sträfhet präglad, dock af
människovänliga motiv ledd fångvård. Men den visade sig snart förfelad. Äfven
där den ville det bästa, drunknade den dock i de förhållanden, som
voro en oundviklig följd af så många fördärfvade viljors sammanförande
i de anordnade anstalterna. Det 17:e likasom det 18:e århundradets
tukthus, om än ej sällan verkligen afsedda att vara »förbättringsanstalter»,
delade dock öde med samma tidsskedens fängelser; båda visade sig med
få undantag vara plantskolor för last och brott, och om än samhället
genom förbrytares och lösdrifvares inspärrande i dessa, såsom de nämnts,
»helvetets förgårdar» kunde för tillfället skaffa sig skydd mot de fruktade
skarorna, låg det dock i själfva detta skydd en fara. De taflor, på
hvilka Howard mot slutet af förra seklet riktade världens blickar, voro
upprörande; men de voro det icke minst till följd af de djupa
slagskuggor, som därifrån kastades öfver samhällstillståndet bland folk,
hvilka i århundraden skolat uppbära verklig själsodling och kristendom.
Vid då hunnen utveckling mäktade dessa folk dock ej längre göra
sig blinda för sina skyldigheter, djärfdes ej neka, att de varelser, som
inkastades i så beskaffade fängelsers och andra straffanstalters bottenlösa
elände, dock voro, äfven de, människor med grundrättigheter och anspråk,
hvilka, i trots af begångna brott, måste af samhället respekteras. Och
därmed började möjligheten af en kristenheten värdig fångvård mera
allmänt öfverföras till verklighetens område. Man vidgick, att fången,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
