Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständighet stod att finna hvarken för samhället själft eller dess särskilda
medlemmar. Något arbete för att på rättens område hinna utöfver den
ståndpunkts som af landskapslagarna, lands- eller stadslagen intagits,
kan icke uppvisas, om än redan i Vadstena artiklar 1524 förekommer
det yttrande, att lagboken skulle, enligt livad förut blifvit beslutadt,
förbättras. Ännu alltid förhärskade således de stränga kroppsstraffen.
Förräderi och stråtröfveri, mordbrand och mord, förgörning genom
trolldom och gift, tjufnad af gods till visst värde med flera förbrytelser
straffades således alltjämt med döden, utkräfd stundom genom
halshuggning, vid andra tillfällen genom hängning, stenande eller brännande
å båle, alltefter brottens beskaffenhet och, med hänsyn härtill, äfven
i förening med rådbråkande, upphängande å stegel och hjul eller
särskild stympning. Jämväl förvisning från häradet, staden, riket ådömdes.
Vida öfver denna ståndpunkt visar sig Olaus Petri i sina domareregler
vara; men han var äfven i detta afseende före sin tid. Denna var
hård ända till råhet. Vi torde för att styrka detta vårt omdöme knappt
behöfva mer än anföra en dom 1584 af Johan III öfver en man, som
slagit ihjäl sin son. Först, heter det, »skall huggas handen af honom,
därnäst slås båda skenbenen af med en järnstång, sedan båda låren
ofvan och nedan knäna, därefter båda armarna af ofvan och nedan
armbågen; därefter slås rygg och bröst sönder, och på sistone hugges
honom hufvudet af; kroppen uti ett stycke skall sättas på stegel och
hufvudet för sig själft på en stake, något högre än kroppen, och handen
under hufvudet».1 Man må heller icke tro, att denna dom stod ensam.
Den hade många sina likar.
I den mån mera ordnade förhållanden, om än ofta störda af inre
oroligheter, under 1500-talets senare hälft bragtes till stånd, visade sig
snart, att fängelset å den ort, där konungens ståthållare, höfvits- eller
befallningsman »residerade», erhöll en ökad betydelse. Det låg i dennes
intresse att mera under sina ögon samla de fångar, om hvilkas säkra
förvarande i häradens eller städernas häkten han ej kunde vara viss.
Väl voro dessa häkten ej blott å landet utan ock i städerna i allmänhet
underjordiska — stadshäktenas ända in i våra dagar vanliga benämning
af »tjufva hål» bär därom vittne —, och man anser möjligen därför, att de
borde varit lätta att bevaka; men i följd af vare sig deras vanskötsel
eller de bevakandes släpphändhet förekommo rymningar ganska ofta,
och på grund häraf måste ståthållarne finna sig föranledda att insamla
vederbörande fångar å de slott, där de själfva kunde kontrollera tillsynen.
Detta måste blifva rent af regel, i den mån det blef ett åliggande för
ståthållaren eller befallningshafvanden att gripa förbrytare och låta
verkställa dem ådömda straff. I slottsfängelset samlades därför så småningom
ej blott misstänkta och lagförda rannsakningsfångar utan äfven sådana
personer, som ådömts fängelsestraff, vare sig dessa ålagts direkt eller
såsom förvandling af böter eller ock medgifvits i nådeväg i stället för
svårare kroppsstraff. Då slutligen ock krigsfångar ej sällan måste hit
förläggas, är det tydligt, att, kroppsstraffen oaktadt, anspråken på
fängelseutrymmet vid slotten måste tillväxa.
1 Riksarkivet: »Juridica».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
