Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 22 (1895) Author: Sigfrid Wieselgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

II.

Främst i det led af reformatorer, hvilkas verksamhet bildar länkarna
i svenska fångvårdens utvecklingsarbete, står Gustaf II Adolf.

Såsom farfadern i det bär ofvan berörda 1541 års plakat såg han
brottslighetens och lösdrifveriets bufvudsakliga grund i en försummad
vård om eller uppfostran af föräldralösa eller i öfrigt åt sig själfva
öfverlämnade barn. I 32:a punkten af 1619 års stadga för städernas
administration bestämde han därför, att för afskaffande af det tiggeri,
som mången af barndomen vandes till, skulle vid första lägenhet i hvarje
stad upprättas ett barnhus, »dit de, som gå på gatorna och tigga», kunde
inhäfvas och blifva uppehållna, till dess de någon tjänst göra kunde, då de
skulle antvardas handtverksmän, som behöfde och begärde dem. För att
motverka jämväl de äldres tiggeri bestämdes vidare i 33:e punkten, att
ej heller någon bettlare längre skulle lidas i staden för portarna att
ligga än åtta dagar, hvarför, när någon för fattigdom eller någon annan
infallande olyckas skull vore kristligt folks hjälp värd, skulle han af
kyrkoherden taga bevis om sitt hemvist och »hvad nöd honom tränger»
samt efter tillstånd af borgmästare och råd liafva lof att söka hjälp
för kyrkodörren eller eljest i åtta dagar. Men ingen borde tillstädjas
att bettla, som å handen och lekamen så färdig vore, att han därmed
kunde tjäna sitt bröd, med mindre han af vådeld eller annan sådan
olycka störtats i armod. Hvar, som annorlunda eller längre än sålunda
medgifvits, tiggde och blefve därmed beslagen, skulle straffas med åtta
dagars fängelse och sedan förvisas.

Samma tankegång möter oss i den »Konstitution emot tiggare och
tidstjufvar», som i mars 1624 utfärdades.1 »Efter vi», heter det däruti,
»dageligen förmärke det skadeliga och fördärfliga tiggeriet fast mer och
mer tager öfverhanden i alla provinser, oss och kronan underkastade,
och därhos besinne, att så framt däremot i tid icke påfinnes någon bot, då
skall landet blifva innan kort tid uppfylldt med lättingar och mycket
onyttigt och skadligt parti; därför sådant i tid att förekomma, så ock
att hålla ungdomen till arbete ifrån lättjan, till ära och dygd ifrån last
och blygsel, hafvandes därjämte ett kristligt medlidande med dem, Gud
hafver täckts med stor sjukdom och svaghet besöka», så förordnade han,
att för hvart landskap skulle i städerna upprättas hospital, dit fattiga
och orkeslösa af si stberörda slaget skulle föras, samt att Vadstena klostret
skulle anordnas till hospital för de »förlammade Rytter och Knechter,

1 Thyselius, Handl, rörande svenska kyrkans och läroverkens hist., Örebro, 1839,
I, 43. — Dahlberg, Bidrag till svenska fattiglagstiftningens hist., Uppsala 1893, finner
lämpligare att benämna ifrågavarande författning 1624 års hospitalsordning. Han
förbiser därvid, att den utgör jämväl en barn- och tukthusordning, för så vidt ju äfven
dessa anstalter däraf omfattas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>