Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blinda, lama, ålderstigna och vanföra fattiga skulle hjälpas in i
hospitalet antingen å Danviken eller ock å det, som funnes i deras egen
landsände. Tiggare, som ej vore så med fel behäftade som de
förutnämnda, måste alla skaffas ur vägen och ej tillåtas offentligen tigga
utan hållas till något tjänligt arbete och af dem »tagas några i
barnhuset, som där tjänst göra kunna».
Nu anförda författningar af 1619 och 1624, tukthusordningsförslaget
af 1622 och det därmed samtida förslaget till barnhusinstruktion likasom
ock 1624 års kontrakt med Jochim Firbrandt, afspegla på det trognaste
denna tids uppfattning af det sätt, på hvilket samhället hade att inskrida
emot de faror, armodet, lättjan och sedeslösheten däröfver uppkallade.
Till hospitalen hänvisades de sjuka, ålderstigna och vanföra; till
särskilda anstalter åter dels olydiga, vanvårdade och tiggande barn, dels
äfven äldre kringstrykande bettlare, män och kvinnor, samt personer,
hvilka för smärre tjufnads-, sedlighets- eller andra brott ådömts arbete
såsom straff. Den enda af dessa anstalter, som verkligen kom till stånd,
blef dock en kombinerad b arnuppfo strings-, tvång sar bets- och
straffanstalt. Sådan var väl icke meningen i 1624 års konstitution mot
tiggeriet; den afsåg med barn- och tukthusen skilda anstalter. Men icke
desto mindre ansåg man sig kunna sammanföra dem i en enda, enär
man höll före, att man därmed bättre än annars betryggade möjligheten
af de till arbete dömdas sysselsättande, på samma gång man därmed ock
borde minska kostnaden för barnens underhåll. Så fann man förfarandet
fördelaktigt från synpunkten af bådas intressen; och utländska föredömen
inneburo ingen varning däremot från en högre synpunkt än den
ekonomiska. Man hade ännu icke hunnit så långt i sina penitentiära
erfarenheter.
I den Firbrandtska anstalten skulle således öfvergifna och vanvårdade
barn uppfostras för inträde i handtverkerierna och enskildas tjänst, på
samma gång som sedeslösa män och kvinnor där skulle hållas till groft
arbete, hvilket jämväl brottslingar skulle kunna ådömas att där förrätta,
dels i förening med kost af vatten och bröd på kortare tid, men dels
ock för år, ja, för hela deras lifstid. För enskilda var tillåtet att dit
ingifva »någon genvyrdig»; polismyndighet och domstol ägde dit döma
skalkar, skökor och bofvar, och slutligen lämnades öppet för personer,
som ville »lära ämbete», att i tukthuset sig in begifva, därvid dem
tillförsäkrades alldeles särskilda privilegier för deras kommande verksamhet.
Inom anstalten skulle således förekomma äfven en afdelning, som
närmade sig den högre handtverksskolan. Uppgifterna voro i sanning både
många och skiftande; den lägsta representerades af det kommunala
intresse, som för ombesörjande af den allmänna renhållningen spände fångar
för kärran och lät dem »föra skarnet utur staden».
Förbättringstanken genomskimrar likväl på flera håll. Barnen skola
omskapas från förvildade gatstrykare till dugliga ämnessvenner och skickliga
tjänarinnor, de äldre skola efterhållas, till dess de sig »bättra vele» och
kunna utsläppas såsom flitiga grofarbetare, inlärda i åtskilliga
sysselsättningar. Andaktsöfningar, gudstjänster och enskild prästerlig
själavård afse att väcka och stärka de intagnas andliga behof. Med allvarlig
tukt och trägen sysselsättning söker man böja deras viljor och leda deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
