Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för åren 1626—29 inlevereras 3,212 tunnor spannmål till *41/2 daler med
14,454 daler k:mt, betinnes »verkets» ställning under år 1630 så ohållbar,
att Firbrandt måste afgå. Han inser nödvändigheten däraf själf och
tyckes vilja lämna både anstalten och landet. Den 8 november 1630
»proponerade borgmästaren Hans Nilsson», heter det i stadens tänkebok
för samma dag, »för rådet om tukthusmästaren, som nu vill förresa och
är en stor summa pengar skyldig, och livar han nu undkommer så är
han näppeligen hit förmodandes». I anledning häraf afsäges, »att Hans
Nilsson samt de andra, som hafva inspektion öfver barnhuset, att de taga
hans sak före och rannsaka om hans uppbörd och utgifter, så ock öfverse
om han sitt kontrakt hållit hafver och att Hans Nilsson hafver ett vakande
öga på honom och i tid låter rätten förnimma att (om?) han skall
fängslas eller ej; emellertid skall han ställa borgen, kan han ingen
borgen njuta, så må han själf blifva borgen, efter han finnes vara skyldig,
som kamererarens räkning utvisar». På grund af detta beslut anställes
inventering i tukthuset och upprättas sluträkning med dess afgående
föreståndare. Det har dessförinnan ofta klagats i stadens råd, att han ej
inlämnade sina räkenskaper till granskning i räknekammaren;1 nu måste
han, enligt kontraktets bestämmelse, vid sin afgång redovisa »det kapital,
som han till Barnhusets fortsättande i Stockholm bekommit hafver och
livad deremot finnes i förråd till den 17 febr. 1631», såsom räkningens
öfverskrift lyder. I ett bref af den 21 september 1630 meddelar Hans
Nilsson, borgmästaren, kammarråden, att inventariet föga ville förslå mot
kapitalet, samt tillkännager dessutom, att klädemakarne frukta, att de
af brist på arbete skola få lida nöd, hvarför de, där ej annat försäkras
dem, ärna, medan det ännu vore öppet vatten, söka sig annan anställning.
Allt gifver vid handen fullständigt lägervall; och sluträkningen jäfvar ej
denna förväntan. Den slutar med en Firbrandts skuld till anstalten
af 1,894 daler hvitt mynt, 5,074 daler k:mt samt 2,250 alnar kläde,
hvilken skuld han utfäster sig att betala den sista augusti s. å. »utan
någon förvänd entskyllan eller arga list».1 2 Anstaltens enda tillgångar
i öfrigt ligga i en del tillverkningar, af hvilka borgmästaren funnit klädet
till en del »skamferet», och hvars saluvärde han fruktar skall, innan
det kan försäljas, än ytterligare minskas. Såsom utestående fordringar
förtecknar Firbrandt åtskilliga poster till sammanlagdt belopp af 1,552
daler 14 öre. Därunder står af hans egen hand och på hans blandade
tysksvenska språk tecknadt: »Dene utstande gell wet man ikk om alle
Ere wise at kune betalla».
Öch härmed försvinner den förste kände fångvårdstjänstemannen
ur vår historia. Att han till en tid åtnjutit konungens stora förtroende,
är tydligt; ännu 1627 vågar rådet ej på eget bevåg inskrida emot honom.
Lika tydligt är emellertid, att han fullständigt misslyckas i sitt försök
att här i Sverige inplantera det korrektionssystem, vid hvilket till och
med den store konungen fäst sina förhoppningar. Tukthuset blef icke
1 1628, d. 17 nov., få de af rådet samt andra af borgerskapet, som hafva
barnhusets räkenskaper under händer, uppbära stränga ord, för det de, efter sä många
förmaningar, ännu ej, såsom kammarråden befallt, levererat dem i räkningekammaren.
2 Den betalas antagligen aldrig. I 1634 års räkenskaper öfverföres den till hvitt
mynt med 3,404 daler, men försvinner ur böckerna efter 1635.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
