Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Underlåtenhet att uppenbara eller nedtystande af förgripelse ernot
denna förordning skulle straflas likmätigt förordningen af den 29 juli
1698. Öfverståthållaren samt slottskansliet ägde afdöma och till
vederbörlig exekution befordra förbrytelser emot hvad sålunda här blifvit
förordnadt. Dock borde, om den. begångna gärningen kräfde högre plikt
än 50 dir smt böter eller däremot svarande kroppsplikt, slottskansliet
med sig adjungera några lagfarna män, som hade aflagt domareed, så
att de med presidenten blefve sju till antalet; sedan ägde de i målet
rannsaka, och därest intet visst straff funnes uti denna förordning
utsatt, då utlåta sig efter allmän lag och kungl. förordningar.
Det är blott helt naturligt, att den fångvård, som i dessa båda
ordningar finner uttryck, i ett och allt bär färg af tiden. Man vill
tydligen ägna någon vård åt sina fångar, i synnerhet ät dem, som voro
dömda till döden; man söker tillvarataga deras rätt och skydda dem
för bevakningens möjliga snikenhet; man vill bland dem upprätthålla
sedlig tukt, och man bereder dem tillfälle till förbättring genom att
kalla dem till katekesförhör och, om så kräfves, »med makt» föra dem
till gudstjänsten, där de undervisas om salighetens väg; men de
möjliga tilltag, för hvilkas förekommande straffhot i hvarje särskild punkt
anlitas, äro alltför betecknande för att icke tvinga oss till mycket små
föreställningar om tillvaron af ens den vanligaste tukt och ordning inom
fängelset. Det blir oss icke möjligt att misstänka skildringen af Ulstadii
erfarenheter för öfverdrift. Icke ens den ordning, som på myndigheterna
ankom, ägde ju alltid rum. Vaktmästaren vid häktet, Carl Lillieqvist,
anmäler1 den 28 jan. 1714 för hans höggrefliga excellens och kungl.
slottskansliet, att i enlighet med deras order den 22 i samma månad
tolf finska soldater blifvit inbragte i stadssmedjegården och att han
genast hos slottsbokhållaren Galle anhållit om deras fångunderhåll;
»men», skrifver han, »som jag ej mera än 9 dir kmt erhålla kunnat,
emedan hr slottsbokhållaren sig utlåtit ej något mera utgifva kunna,
innan fångmedlen från orterna inflyta: alltså, som dessa 12 st. fångar
allaredan sex dygn fängsliga suttit och ej ännu halfva underhållet för
de dagar åtnjutit, sig uti dess elände mycket ynkeligen lamentera,
såsom de där nästan nakna äro; veklagandes sig ock vid 200 milers (mils)
transport ingen sådan hungersnöd lidit som dem nu öfvergår; hafvandes
jag ingen fred för dem förmedelst underhållets brist; bönfaller
fördenskull om eders höggrefliga excellences och kungl. slottskansliets nådiga
vilja och försorg, huru jag härutinnan mig förhålla skall.» Det kan väl
knappast förundra, att under tider, då Sveriges rike trycktes under de
hårdaste öden, sådana förhållanden som de här antydda inom
fängelserna förekommo. Men lätt inses, att under ett så beskaffadt tillstånd
hvarje försök att åstadkomma någon verklig fångvård inom fängelset,
någon individuell behandling af eller inom den hopgyttrade fångskaran
måste misslyckas; och den yttre ordning, som borde i möjlig mån
upprätthållas, berodde synbarligen på utöfvandet af ett skräckregemente,
som i sin mån måste bidraga att öka fångarnes råhet och förvildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
