Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Ake Eriksson Oxenstierna, Johan Salvius m. fl.1 Lika ohygglig ter
sig domen öfver den orolige, slutligen helt förvirrade livländaren Johan
Henrik Schonheit, som för sina tillvitelser och religiösa irrläror 1706
dömdes, att, sedan hans skrifter inför hans egna ögon bränts, skulle
hans högra hand afhuggas, hans tunga med en krok utdragas och
bortskäras, hans hufvud afsläs och med kroppen å båle brännas, därefter
handen och tungan skulle fastspikas vid kåken, säsom ock allt skedde
vid hans afrättning i Marstrand den 30 juli 1706. Under denna dom
läsas namnen Axel Julius de la Gardie, Karl Gyllenstierna, Gabriel
Falkenberg och Arvid Horn. Vi torde kunna med sanning säga, att
samma tidstyp afmålar sig både i dessa mäns och i Ölands-Jöddes
domar; de afse bada att genom straffbehandlingens grufiighet afskräcka
från ny »egenvillighet » och skrämma till underkastelse.
Men ännu mera frånstötande verkar på oss denna tids behandling
af rannsakningsfången. Äfven sedan 1671 års gårdsrätt i följd af de
ofrälse ståndens kraftiga påtryckning blifvit genom 25:e punkten i 1675
års resol. å städernas besvär beröfvad all kraft, hvadan ej mera i landet
tilläts »någon privat exercera jus carceris», var dock, såsom vi redan
hafva visat, i säkerligen de flesta fall äfven det »publika» fängelset och
det sätt, på hvilket till och med den ännu icke sakfällde fången där
inne kvarhölls, ofta i och för sig en tortyr; dock var det icke den enda.
Allt gifver vid handen, att man äfven hos oss rätt tidigt börjat medelst
särskilda plågoredskap aftvinga fången bekännelse. Det styrkes icke minst
däraf, att Olaus Petri i 38:e domare-regeln finner sig manad att varna
emot tortyrens användande: »efter den bekännelse», säger han, »som en
varder pint och plågad till, skall ingen dömas, ty sådana bekännelser
pläga vara falska, och ofta sker, att många bekänna det, som aldrig
sant var eller skedde, för den pinas skull de lida, med mindre att så
kan hända, att af sådan vederkännelse finnas de skäl, som väl må dömas
efter.» Af hans ord framgår otvetydigt, att tortyren var allmänt bruklig
och att han själf ej helt ogillade förfarandet, om han än ansåg det
böra till särskilda fall inskränkas. Han finner det höra »stor
beskedlighet till, huru man med sådan pina och plåga umgå skall, att man icke
pinar och plågar den, som ingen skuld hafver»; och han uppmanar att
hellre »hafva fördrag» än att använda uppenbart öfvervåld med
»jungfrur och andra sådana plågor som brukas, efter där sker så ofta orätt
med». Därför anser han tortyr böra anlitas endast »i högmålsärende
för dråpeliga sakers skull». Och hvad han sålunda yttrat om pinoredskap,
som »så ofta» med orätt brukas, utfyller han till slut med en skildring
af fogdarnes vanliga tillvägagående: de göra orätt, säger han, »som så
obeskedligt tvinga dem de gripit hafva till bekännelse, och strax efter
samma bekännelse, ehvad hon är rätt eller orätt, låta de gå straffet
därefter, antingen till lif eller penningar, och fatta däruppå, att han stod
sina gärningar till, ändock han det sedan nekar, när han icke plågas».
Då Olaus Petri således anser tortyren böra förbehållas
högmåls-ärenden, skulle i följd häraf icke ens han hafva haft något att invända
mot den grymma behandling, de två till katolicismen öfvergångna sven-
1 Riksarkivet, »Juridica».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
