Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltså till arbete otillräcklig.» Magistraten i Uleå visste intet annat
arbete att föreslå än notbindning. I Vasa, meddelar landshöfdingen
Piper, vore häktet af sten med sex hvalf till fångar och sex rum i
öfre våningen, som kunde brukas till arbetsrum; men allt arbete
saknades. Fångarne i Korsholmshäktet uppgingo vanligen till 6—20, i Uleå
från 2 till 8, i Kajana från 2 till 6. Häktena i Uleå och Kajana
voro af trä. Då kommersekollegium afslagit rådmannen Skölbergs i
Vasa ansökan att där få anlägga en fabrik, kunde länsstyrelsen icke
för de mera brottsliga uthnna något arbetstillfälle; de mindre
brottsliga kunde däremot arbeta å åker och äng samt fångarne vid de mindre
häktena hos privata mot dessas kaution. Länsstyrelsen i Lovisa vet
ej att nämna något annat arbete än det vid fästningsverken.
Allt gaf vid handen, att riksens ständers förhoppningar ännu icke
kunde förverkligas.
Lika tydligt framgår af dessa utlåtanden, att någon gemensam
princip i fråga om fångbehandlingen i de olika fängelserna icke
före-fanns. Ifrån det ena fängelset utlejdes fångarne till enskilda, ifrån det
andra icke; hvad den ene landshöfdingen fann lämpligt ogillades af
den andre, och hvart fängelse torde hafva haft sin egen ordning, om
nämligen de vanor, som följdes, må kunna inordnas under detta
namn.
Men flera bevis styrka, att den användning, man redan gjort af
frihetsstraffen, ovillkorligen drog med sig frågor, på hvilka man med
eller mot sin vilja måste gifva svar. Man spårar dem redan i den
skrifvelse, amiralitetskollegiet i Karlskrona den 12 maj 1736 aflåter till
Kungl. Maj:t, rörande missförhållanden vid därvarande ankarsmedja.
Både hofrätterna och generalkrigsrätterna hade tid efter annan ditdömt
fångar, hvilka förvarats i fångrummen i amiralitetets corps de garde och,
med förplägning i likhet med de fångar, amiralitetsrätterna dömt, under
föreskrifven tid fått arbeta i ankarsmedjan. Men merendels befunno
sig förberörda arrestanter uti ett af förut utståndet fängelse så
maktlöst tillstånd, att de kunde göra föga tjänst i ankarsmedjan, vare sig
vid städet eller blåsbälgarna, eftersom arbetet därstädes fordrade starka
kropps- och i synnerhet handkrafter. Vidare vore deras vistande inpå
varfvet äfventyrligt; och ofta, då amiralitetsrätterna ditdömt något
större antal, tröte plats för dem i corps de gardet och arbete i
smedjan. Ofta sjuknade de, och måste då föras i barackerna till öfriga
sjuka, öfver hvilka ingen vakt hölles, hvaraf hände, att tillfrisknande
arrestanter stundom rymt. Samma förhållande ägde rum med de fångar,
som arbetade å fästningsverken. Kollegiet anhöll därför, att inga andra
delinkventer måtte dömas till arbete i ankarsmedjan från andra orter
utan allenast från amiralitetsrätterna; och regeringen biföll
framställningen.
Man hade således redan funnit, att, trots fästningarna och
ankarsmedjan, ännu icke de af frihetsstraffens tillämpning framkallade
kraf-ven på fängelseinrättningar voro nöjaktigt tillgodosedda. Det dröjer
heller icke länge efter förutnämnda resolution, förrän generalkrigs- och
leuterationsrätten ingår till regeringen med en framställning, som
närmast rör de försvarslösa, då den nämligen afser att visa nödvändig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
