Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fång, för anskaffande hvaraf kommendanten borde lämna det biträde,
som genom upplysningars anskaffande kunde erfordras.
Man bar ansett, att 1804 års förordning i denna gren af vår
lagstiftning infört en ny grund, hvars ofullständiga genomförande medfört
kränkning af individens berättigade kraf.1 I den äldre lagstiftningen
skulle nämligen såsom grund för lösdrifvarens tvångsbekandling
åberopats billigheten af att hvarje arbetsför medborgare borde göra nytta;
här åter skulle rättsgrunden uteslutande sökas i samhällets säkerhet, i
följd hvaraf, om sagda rättsgrund riktigt blifvit tillämpad, alla sådana
lösdrifvare, hvilka ej kunde synas hota ifrågavarande säkerhet, bort
lämnas fria. Vi kunna ej dela denna uppfattning. I krafvet på att
alla borde göra nytta sökte den äldre lagstiftningen tydligen tillvarataga
äfven samhällets säkerhet; och jämte detta syfte ställer också 1804 års
förordning just förberörda kraf på den enskilde. »Då», heter det i
förordningens inledning, »befordrandet af våra trogna undersåtars säkerhet
till personer och egendom utgör ett hufvudsakligt föremål för våra
omsorger, hafva vi ej utan bekymmer erfarit, huruledes denna säkerhet
ofta störes genom personer, hvilka dels af lättsinnighet, vanart och lättja
försaka de medel, som tillåtna äro, för att vinna en nödtorftig bärgning
samt blifva nyttiga medlemmar af samhället, dels ock redan för begångna
brott straffade och från deras häkten lösgifna sällan kunna eller vilja
förskaffa sig lofliga näringsfång, utan lika med de förra stryka landet
ikring och betunga allmänheten med tiggerier eller ofreda med nya brott
och våldsamheter. För att å ena sidan befordra ofvanberörda viktiga
föremål, den allmänna säkerheten, och å andra sidan förmå dem, som
missbruka sin frihet, att blifva gagneliga ocli bereda deras
förbättring, hafva vi nu till en början föranstaltat om stiftande af sådana
arbetsinrättningar för Svea och Göta rike i Karlskrona och för finnarne
å Sveaborg, där sysslolösa och vanartiga personer utan att, såsom förut
skett, sammanblandas med missdådaren eller dem, hvilka för begångna
brott till fästningsarbete blifvit dömda, kunna under den uppsikt, som
för deras förvarande och tillsynen vid arbetet pröfvas nödig, sysselsättas
emot ett därför afpassadt och till deras nödtorftiga utkomst erforderligt
underhåll.»
Om vi således måste i 1804 års förordning se ett bortsatt byggande
å gammal grund, erinra vi dock om de framsteg, som däruti möta dels
genom förbudet mot missdådarnes och de försvarslöses sammanblandning,
dels ock i de senares ordnande i kompanier under eget militärbefäl,
hvarigenom tydligen försök gjordes att höja deras anseende bland
allmänheten och därmed ock underlätta deras återgång till det fria arbetet
eller den enskilda anställningen. Erfarenheten visade dock snart
otillräckligheten af de vidtagna anordningarna. Redan den 24 dec. 1805
måste regeringen utfärda ett cirkulär till landshöfdingarne i riket,
hvar-uti, då utrymmet i Karlskrona anmälts vara upptaget, och länsstyrelserna
därför förfrågat sig, huru de skulle bete sig med dem, för hvilka
därstädes saknades plats, hänvisning skedde till hvad som före 1804 års
förordning rörande vanartiga, sysslolösa och kringstrykande personer
1 Hammarsköld, Om lösdrifvare och deras behandling, Lund 1866, s. 68.
Wieselgren, Sveriges fängelser ocli fångvård. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
