Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ort, dit de blifvit permitterade, hafva de ofta hvarken hemvist eller
näringsfång.»
Landshöfdingen i Jönköping, baron E. G. Boije, påpekar särskildt
folkets medlidande såsom förorsakande rymningar. »Den fängslades
bittra klagan», säger han, »öfver sjukdom och svårt lidande, uppväcker
medömkan i fångförarens hus. Hustrun, barnen eller tjänstfolket
bevekas att för någon stund lossa eller borttaga de fängsel, som anses
plåga fången; ocli detta ögonblick begagnar han till sin flykt», ehuru
fångföraren, lagförd, vanligen påstår, att fången själf befriat sig från
fängslen, hvilka man merendels återfinner i skogen.
Ett särdeles kraftigt och för tidsförhållandena belysande yttrande är
det af landshöfdingen i Linköping, grefve Cronstedt, afgifna. Under
erinran, att väl skjutsen men ej bevakningen ålåge allmogen å
fång-föringskemmanen, förklarar han dock dåmera omöjligt att ålägga
krono-betjäningen den senare, enär den omöjligen medhunne densamma. Ännu
1774 funnos nästan aldrig mer än tre till fyra fångar på en gång i
därvarande kronohäkte, nu däremot ingen enda dag mindre än 12—15,
stundom dubbla antalet och därutöfver. Beträffande fängslet, anmärker
han, att intet straff, icke ens det minsta, ägde föregå den lagliga
pröf-ningen af brottet; hvarje förnuftigt och liberalt styrelsesätt erkände
den grundsatsen; »men», säger han, »jag tror icke någon motsägelse
kunna äga rum, att ju den stångjärnsklädsel från armar till hufvud
och fötter, som 1 mom. i kung. den 12 juni 18021 beskrifver, måste
särdeles genom långvarigheten, veckor och månader, utgöra större pina
än det allra högsta kroppsstraff lagen i missgärnings- och straff balkar na
stadgar, då numera obrukliga rådbråkningen undantages; och
tvifvels-utan skall en svagt byggd människas lifskrafter, om de ock därmed
uthärda, för framtiden aftyna och förstöras, äfven genom nödvändiga, däraf
följande osnyggheten. Vederbörande tjänstemän och betjänte äro
skyldiga att försäkra sig om och alltså häkta enhvar person, som i urbota
mål är med sannolika skäl till brottslighet befunnen, äfvensom okända
kringstrykare i ovisshet, om de icke kunna vara förrymda
missgärningsmän; men visst icke sällan händer, att slika häktade personer i brist
af fullkomliga bevis måste af domaren sedermera frikännas, och det
är icke utan exempel, att ju någon bland dem, ehuru stora liknelser
och anledningar emot honom förekommit, som friar åklagaren och
griparen från upprättelses gifvande, eller hvad man kallar rekonvention,
dock slutligen med visshet funnits hafva varit alldeles oskyldig,
äfvensom att kringvandraren varit ofelaktig i allt annat, än att han af
oförstånd icke försett sig med pass. Huruvida billigtvis en sådan
människa, som endast sammanstötta händelser olyckligtvis satt uti en
tvetydig belägenhet, bör under det han föres till rannsakning,
blottställas för ett så pinande kval som järnklädseln måtte medföra under
långvarig rannsakningstid, den ofta förekommande
uppskofsomständig-heter göra nödvändig, lärer åtminstone ingen moralist medgifva, och
dessutom fruktar jag, att det ohyggliga skådespel, som dessa
järn-besatta medmänniskor alltjämt på vägarna skulle gifva, icke kunde
medföra bästa verkan på folkhopens lynne.»
1 Utfärdad af hans företrädare i ämbetet, grefve Strömfelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
