Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej någonsin gjorde tillfyllest utan i förening med sysselsättning och
religionsundervisning. Fästningsfängelsernas förvandlande till
förbättrings-hus vore omöjligt. Lika omöjligt vore att flytta de försvarslösa till
Vadstena, där hvarken utrymme eller arbete för dem funnes, eller att
försätta dem på fri fot, då de ju för vanart blifvit insatta och däri
under fängelsetiden blott ytterligare förkofrats.
Men då de flesta tillhört värfvade regementen, anser han bäst vara
att af dem bilda arbetskompanier för utförande af allmänna arbeten;
enligt ingeniörchefen, generalmajoren, baron Franc-Sparres förklaring
skulle ett betydligt antal kunna användas ä Vanäs fästning. För de
egentliga fästningsfångarne skulle sedan kunna bättre ordnas i
fästningarna. För det härifrån skilda arbetsmanskapet, likasom för dem i
Vadstena, Karlskrona och å någon till arbetsinrättning särskildt ordnad
fästning kunde sedan genom klassifikation och nitiska prästers undervisning
en åsyftad välgörande verkan åstadkommas.
Beträffande de till fästningsarbete dömda 546 fångarne betonar
Risell det betänkliga uti, att de, ehuru de dömts till arbete, likväl fingo
i lättja och sysslolöshet tillbringa sin tid. Främst borde därför tillses,
att arbete åt dem bereddes; vidare att de sinsemellan afskildes efter
vissa grunder och indelades på olika fästningar. De på vissa år dömda
borde ha del i arbetsvinsten och fä vid sin frigifning emottaga den.
Sä skulle de räddas från lösdrifveriets nödtvång och sättas i stånd
att njuta den rätt, de likasom andra medborgare ägde till skydd och
frihet.
Ehuru han icke haft åliggande att besöka läns och kronohäktena,
likväl och da på åtskilliga* fästningar funnits fängelserum jämväl för
personer, som anklagats och häktats för brott men ännu icke blifvit
dömda, ansåg Risell sig skyldig att yttra sina tankar äfven i anledning
af hvad han i detta hänseende sett och erfarit.
»Dessa arrestanters öde», säger han, »förtjänar mycken
uppmärksamhet. En person häktas efter mer eller mindre grundad anledning.
Rättigheten att beröfva honom sin frihet är genom lagen inskränkt till
ett blott förvaringsmedel. Allt lidande därutöfver innefattar en
bestraffning, hvarigenom man går lagen i förväg och blir således orättvis.
Sådant inträffar emellertid snart sagdt beständigt. En för brott anklagad
inkastas uti ett osundt rum, hvarest förut finnas flera personer. Ofta
belastas han med fjättrar. Ofta förflyter ett hälft år, innan han blifver
slutligen dömd; och dä har han redan genom fängelset undergått svårare
bestraffning, än den lagen utsätter. Stundom blifver han förklarad
oskyldig. Han far ej någon ersättning för sitt lidande; han är heröfvad sin
lifsbärgning. Hans karakter har genom däligt sällskap blifvit fördärfvad.
Han har så till sägandes blifvit uppammad till brott. Det dröjer ej
länge, innan han därmed beträdes. Han börjar vanligen med att blifva
skicklig tjufgömmare; sedan blir han själf tjuf, och för att så mycket
säkrare kunna dölja en stöld begår han därjämte ofta ett gröfre brott.
Han häktas å nvo och bidrager i sin ordning att fördärfva sedligheten
hos andra. För öfrigt har han blifvit noga bekant med
brottmålsproce-duren och vet, huru nogräknad lagen är i fråga om bevis, samt förstår
i följd däraf att undvika straffet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
