Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid Norrmalmsanstalten gick det bättre. Där bereddes ull,
häcklades och spanns, där syddes, stickades strumpor, gjordes halmarbeten
m. m.; fångantalet besteg sig i medeltal under åren 1833—37 till 236
—277 personer, och ehuru äfven här statsbidragen sjönko, visade dock
hvarje år öfverskott med den påföljd, att då samlade utgiftsbeloppet för
de fem åren uppgick till 135,842 rdr, besteg sig inkomstsumman för
samma tid till 189,999 rdr, utan att för denna siffra värdet af
inventarier, materialier och dylikt behöft tagas till hjälp.
Arbetsslagen vid anstalten i Norrköping bestodo hufvudsakligen i
klädesväfnad med hvad därtill hörer, och bruttobeloppet af
arbetsinkomsterna åren 1826—1832 håller sig mellan 3,000 och 6,000 rdr b:ko
för år. I Göteborgs-inrättningen, där styrelsen måst anordna
vadmals-tillverkning för fångbeklädnad, enär ingen entreprenör funnits att tillgå
och anstalten dessutom råkat i fullkomligt lägervall, steg det från 91
rdr b:ko år 1828 till 2,849 år 1832.
Vid Malmö sysselsattes personalen till en början med de mycket
omfattande byggnadsarbetena; vid deras slut anordnade styrelsen, i brist
på entreprenörer, tillverkning af linne och blångarnsväfnader samt
strumpstickning åt fångpersonalen i allmänhet. För anstaltens byggnader hade
åtgått 89,345 rdr b:ko. Genom att få de olika anstalterna betraktade
såsom delar af samma industriella företag, kunde styrelsen med
behållningar å den ena täcka brister å den andra, likasom den genom ett
djärft anlitande af premiesystemet visade sig kunna till det yttersta
sporra fångarnes arbetsnit; men om än till en tid ekonomiska
framgångar af rätt förvånande beskaffenhet voro att uppvisa, kunde dock
det så drifna korrektionssystemet icke undgå att bedömas på ganska
olika sätt. Det var väl tydligt, att arbetsfiit borde fördelaktigare
påverka fångarne än sysslolöshet; men arbetsfiiten ensam kunde dock så
litet försäkra om deras afsedda »korrektion», att man tvärt om i olika
länder redan nu gjort den erfarenheten, att just sådana
korrektions-inrättningar, »hvilka genom arbetets produktivitet blifvit mest lönande,
visat sig vara till moraliteten de sämsta och framvisade de jämförelsevis
flesta recidivisterna», däraf man ock naturligt nog drog den slutsatsen,
att fångarnes förbättring, korrektionssystemets stora ändamål, så litet
ginge i bredd med den industriella rörelsen inom fängelserna, att
förhållandet snarare vore omvändt.
Men styrelsen hade ju icke ensamt på sysselsättandet af fångarne
byggt sina förhoppningar. Klassifikationen, som vid denna tid blifvit
ett penitentiärt slagord, hade ju ock å styrelsens program erhållit en
framstående plats.
Redan den 26 aug. 1825 hade K. Maj:t, med anledning af 1823
års kommittébetänkande, bestämdt klassifikation af fästningsfångarne. De
för mord, mordbrand, rån, falskmyntning, stöld och sedelförfalskning på
lifstid dömda, då till antalet 350, skulle inrymmas å Nya Älfsborg, där
plats funnes för 101, å Karlsten, där 131 kunde hysas, och i
Karlskrona, där utrymme funnes för 183. På viss tid dömda tjufvar, då 230,
indelades å Malmö, med plats för 312, och å Landskrona, där 150 kunde
rymmas och dit jämväl till lifvet benådade, på viss tid dömda samt för
gröfre brott fängelsestraff ådömda borde förvaras. De, som dömts för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
