Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af de uttalanden från skilda håll, vi i det föregående anfört, synes
ju klart nog, att det långa, i det närmaste trettioåriga reformarbetet nu
tycktes nog moget för att ändtligen mäkta åstadkomma någon frukt.
Redan vid riksdagen 1834 hade lagkommittéens förslag till ny civillag
öfverlämnats till ständerna med tillkännagifvande, att förslaget till ny
kriminallag jämväl vore af kommittéen utarbetadt, ehuru granskningen
däraf icke medhunnits, vid hvilket förhållande ständerna undan skjutit
pröfningen af civillagförslaget i syfte att på en gång företaga båda.
Detta förväntades skola äga rum vid den närmast påföljande riksdagen;
och denna var det, som kallats att sammanträda den 14 jan. 1840.
Icke utan skäl hade excellensen Löwenhielm i sin senast
omför-mälda skrift uttalat sin varma önskan, att allmänheten »och synnerligast
de, som blifva kallade att deltaga i nästinstundande riksmötet, ville i
tid göra sig bekanta med» de betydelsefulla ämnen, han vidrört. »Det
är ej», säger han, »under oron och sorlet af den stigande partiintrigen,
som man hinner att med tillbörligt lugn uppgöra sina tankar uti så
viktiga ärenden.» Men han ville dock »tills vidare antaga, att oberoende
af alla partisinnets strider, den rena monarkisten likasom den ifriga
republikanen, styrelsen likasom den så kallade oppositionsanhängaren,
måste förena sig uti ett gemensamt intresse, nämligen aflägsnandet i
möjligaste måtto af allt det onda, allt det elände, brottsligheten
tillfogar så väl samhällsfriden som husfriden». Under den förutsättningen
kunde han hoppas, det riksdagen skulle bevilja de högst betydliga summor,
hvilkas begärande måste blifva en följd af den undersökning, Kungl.
Maj:t på fångvårdsstyrelsens ofvan omförmälda anhållan den 21 sept.
1838 anbefallt länsstyrelserna anställa för utrönande af möjligheten af
att anordna redan befintliga fängelserna efter cellsystemet.
Men utsikterna för förverkligande af dessa förhoppningar voro
minst sagdt osäkra. Den politiska luftkretsen var full af rykten och
förväntningar om stundande tilldragelser af ovanlig art; man trodde sig
veta, att oppositionen inom riksdagen var starkare rustad än någonsin
förut och att en »koalition» vore ingången mellan dem och inflytelserika
»framtidsmän». Regeringen ansågs däremot svag och långt ifrån vuxen
situationen. Om den verkligen afsåge att genomföra lag- och
fängelse-reformen, kunde man således blott med oro motse utgången.
I den kungl. proposition om statsverkets tillstånd och beliof, hvilken
den 27 januari till ständerna afläts, fann man emellertid, att regeringen
visserligen icke begärt sådana anslag, som kunde möjliggöra
fängelse-reformens genomförande. Tillförordnade statssekreteraren, kanslirådet
Ulf sparre, hade väl, efter en på fångvårdsstyrelsens ofvan anförda
skildring af länsfängelserna stödd framställning af deras bedröfliga skick,
yttrat, att den öfvertygelse allmänt stadgat sig, att det enda medlet
mot det onda, som fängelselifvet åstadkomm e, ig enfunnes i hvarje
fånges förvarande i ett särskildt mindre rum eller så kallad cell;
men då likväl »för verkställigheten af en sådan, af omtanke för
mänsklighetens väl och af fidehvarfvets åsikter påkallad förändring af
länsfängelserna ganska betydliga kostnader erfordrades», ansåg han sig blott
böra hemställa om begäran hos rikets ständer af ett extra anslag af
270,000 rdr att succesive i mån af behofvet utgå till ombyggnad eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
