Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gamla af kännbara kostnader föranledda klagomålen öfver
fångtransporterna fortforo alltjämt. Pä grund af riksens ständers hemställan
bestämde Kungl. Maj:t den 24 juli 1849, att försök skulle verkställas
med fångars fortskaffande till fots, enligt af fångvårdsstyrelsen afgifvet
förslag. Detta förläde försöken till vägen emellan Stockholm och
Nyköping med nattlägerställen i Svartlösa häradshäkte vid Fittja,
Södertälje stadshäkte och transporthäktet vid Stora Aby, en vägsträcka af
7 mils längd. Fångarne borde under marschen hållas sammanlänkade
medelst järnbeslagna trästänger, tre vid hvardera, iklädda läderbälten
med axelremmar och järnkedja omkring lifvet samt fängslade med
handbojor, dessutom försedda med armrockar af buldan med kapuschonger,
hvarunder vanliga fångkappor kunde bäras, samt med läderskor och
strumpor. En fånggevaldiger borde beräknas för hvar fjärde fånge och
aldrig mindre än två medfölja. Vidare borde livar transport åtföljas
af åkdon med en häst för forsling af fånge, som kunde bli sjuk, persedlar
och omväxlande en gevaldiger. Redan den 6 mars 1850 beslöt dock
Kungl. Maj:t, att dessa försök skulle inställas. De hade visat, att
fångtransporterna till fots blefvo dyrare än de vanliga.
Till de klagomål, som af dessa sedan gammalt framkallats, kommo
emellertid nya, i den mån cellsystemet vann en alltmera fullständig
till-lämpning. Man iakttog, hurusom den i cellen åstadkomna
sinnesändringen hos fången ganska ofta under färderna till och från
rannsak-ningsställena genom samvistelse med sämre medfångar bortarbetats,
hvadan den nyss ångerfulle återförts till sin gamla förhärdelse och allt
med honom dittills företaget arbete blifvit utan frukt. Ett kraftigt
medel mot detta missförhållande borde dock ligga däruti, att
brottmåls-rannsakningarna så mycket som möjligt förflyttades till vederbörande
cellfängelser. Den k. kung. af den 29 sept. 1863, som bestämde om
ersättning till domare och målsägande i de fall, då flera härad hade
gemensam tingstad i brottmål, gynnade sagda förfarande, som sedermera
vunnit en alltmera omfattande tillämpning. Jämväl beträffande städerna
har genom k. kung. den 20 maj 1862 rannsakningarnas hållande å
fängelserna såsom regel anvisats. Detta förfarande har i betydlig mån
undanröjt anledningarna till omförmälda klagan; och sedan landet blifvit
i alla riktningar genomkorsadt med järnvägar och styrelsen i möjlig mån
tagit dessa i anspråk för fångtransporterna, för hvilka å de
hufvudsak-liga färdelinierna särskilda cellvagnar begagnas, hafva olägenheterna
af sagda, så långt tillbaka öfverklagade transporter i betydlig mån
inskränkts.
Hvarje gång utsikterna för de frigifna fångarnes framtida
förhållanden af styrelsen under 1830 —40-talen beröras, sker det med en
stämning af missmod, som stundom närmar sig fullkomlig hopplöshet.
Man må blott betrakta nedanstående tablå för att inse, huru starka
skälen därtill voro.
Vi hafva hämtat den ur 1837 års berättelse till K. Maj:t; den
visar förhållandet åren 1835—37 mellan nykomna och recidivister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
