Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Barndoms- och ynglingaår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om han nängång för er känner,
Är det sorg att ej ge mer.
Ensam, arm, förutan vänner,
Har han likväl endast Er.
Ni de enda, hvilka vilja
Älska, trösta honom än,
Ifrån Er måst han sig skilja
Han kan •— intet — ge igen.
Den lätt löpande formen skvallrar om föregående
poetiska öfningar, ehuru deras resultat icke bevarats.
Innehållet röjer en pessimism, som ju icke är ovanlig hos sexton
och sjutton års ynglingar, (öt hvilka lifvets uselhet och
hjärtats tomhet stå så utomordentligt tydliga. Men hos
Ta-vaststjema har denna stämning helt säkert djupare rötter
än hos de flesta andra; den framträder redan hos barnet,
som tycker sig i förhållande till alla sina kamrater stå «åt
sidan»; den lämnar icke ynglingen och mannen, såsom en
lös jargon gör det, utan griper in i hela hans lif med klor
som sarga och rifva blödande sår och blott sänka sig alt
djupare ju längre tiden lider. Denna bittra ensamhetskänsla
— «jag är en ensling, främmande för alla, som går min
egen väg i egen takt» — den har Tavaststjerna burit på
sedan sin tidigaste ungdom, ej såsom någonting antaget
eller poserande, ej häller som en följd af förhållandena i hvilka
han växt upp, utan som man bär på det giftiga fröet,
kommet man vet icke med hvilken vind, till en långsamt
gräf-vande sjukdom.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
