Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Barndoms- och ynglingaår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag är student som I, Apollos söner,
Förlåten mig mitt ungdomsöfvermod,
Men det är ändan, hvilken värket kröner,
Då se vi frukten — måtte hon bli god!
Det var i ett genom Tavaststjema hopkommet
blan-dadt lag af jämnåriga studenter och polytekniker jag vid
denna tid för^a gången träffade honom. Mitt minne af den
kvällen bevarar mycket tydligt intrycket af hans bleka
ansikte och tankfulla blick. Han presenterades för oss som
■poet» af sina kamrater, och måhända var det detta som
gjorde honom generad; han sade knappast ett ord under
hela aftonen, men deltog ifrigt i kvartettsången och lyssnade
småmysande till historierna.
I kamratkretsen blef Tavaststjema mycket omtyckt
för sitt raska och glada väsen, sin musikaliska och poetiska
begåfning. Hans samtida i polyteknikemas förening minnas
hans uppträdande i diskussionerna, där han ofta höll långa,
mycket uppmärksammade andraganden, och framföralt några
skåltal, genom hvilka han på föreningens samkväm höjde
stämningen och — när han lyckades finna en klar form för
hvad han ville säga — formligen hänförde den lyssnande
kretsen omkring sig. Men oaktadt hvar och en medgaf att
Tavaststjema var honom betydligt öfverlägsen, fans det
något visst i hans väsen, som icke tillät de unga sinnena att
fullt förtro sig till honom och som också gjorde att han,
trots sin i tysthet erkända lämplighet, aldrig valdes till
kamratkretsens ordförande. Det var, säger man, en utpräglad
envishet i åsikter, hvilka han icke underordnade andras;
vidare var det en ironisk ton, som han hädiskt brukade
använda medan man diskuterade högst allvarsamma saker;
och särskildt var det, att man icke rätt kom underfund med
hans ståndpunkt i de frågor man betraktade som de
viktigaste af alla — de, hvilka hade sammanhang med
språkstriden. När dylika spörsmål framkallade konflikter inom
kamratkretsen, uppträdde Tavaststjema vanligen och betecknade
dem såsom föga viktiga och intressanta. Han framhöll att
i hvarje fall frågan om personen borde underordnas den
stora frågan om själfva saken, något, som naturligtvis icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
