Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. «Barndomsvänner»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om Tavaststjerna hade haft dylika afsikter, så
blefvo de i själfva värket mycket litet realiserade. Kanske
gick det honom redan nu såsom det gick åtskilliga gånger
efteråt, när han föresatte sig att behandla ett stort ämne.
Konceptionen var från början icke tydlig nog att kunna i
skarpa linjer begränsas; när det gälde att fånga konturerna,
så krympte stoffet ihop och blef mycket mindre än det från
böljan tänkts i hans oklara fantasi. Spår af de första
ansatserna stannade kvar här och där, men endast i någon enstaka
skildring eller snarare i någon vidtsväfvande reflexion, som
värkade lösryckt från sammanhanget, men å andra sidan dock
hörde så nära till det, att berättelsen i sin helhet tycktes
fordrat detta inkastade motivs närmare konstnärliga
sammanslutning med sig. Men att en sådan procedyr, det vill säga
ställandet af en berättelses händelser mot en större fond af
samhällsskildring, aldrig för Tavaststjerna fullt lyckades, detta
berodde på, att han hvarken i fråga om en förgången tid, ej
häller när det gälde nutiden, brydde sig om att genom studier
eller grundlig eftertanke ersätta det myckna, som brast honom
i kunskap om allmänna ting. Det var en af hans stora
villfarelser, som man aldrig fick rättad, att diktaren för en riktig
uppfattning af samhällsförhållandena icke behöfde söka annan
ledning än sin intuitions. Här, som i annat, herskade hos
Tavaststjerna en gränslös subjektivitet, och här straffade den
sig dubbelt: utåt genom försyndelser både mot fakta och det
konstnärliga helhetskrafvet, inåt, på honom själf, genom en
aldrig bilagd konflikt mellan det han ville och det han
förmådde. I alla hans fyra stora romaner lösgör sig bakgrunden
från handlingen eller handlingarna och sväfvar bort i dimma
och dunkelhet. Kritiken i hemlandet gjorde honom ständigt
uppmärksam på denna svaghet, ja, den offrade kanske för
inånga ord till att bevisa hvad som felades och blef därigenom
orättvis mot det positivt gifna goda. Detta förbittrade
Tavast-stjema redan för själfva tillvägagåendets skull; men det gjorde
det så mycket mer, som han i sitt sinne kände att han velat
gifva just det man saknade, ehuru motivens vidd omedvetet
tvungit honom att styra skildringen in i farleder, där det var
lättare att hålla kursen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
