Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vistelse i Stockholm och Köpenhamn. — «En inföding». — «I förbindelser». — Statens pris. — «Affärer». — «Marin och genre». — «Dikter i väntan». — Dramatiska småsaker. — Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
set; psykologiskt taget glider detta alt mer och mer öfver
på förhållandet mellan Vahlin och hans hustru, ur hvilket
Tavaststjerna far fram några goda pointer, men icke häller
mera. Af de båda vännerna är Vahlin i alla fall den bäst
tecknade. Vahlin var en figur bland dem som
Tavaststjerna älskade att skildra, emedan de hade så mycket af
honom själf och emedan han tyckte sig liksom taga hämd
på samhället och sina vedersakare, när han fick lägga ut
alt hvad som gömdes bakom deras tvära yta, när han lät
dem grundligt förakta sina medmänniskor och gifva sina
känslor luft i de mest subjektivt hänsynslösa utbrott. «Hård
som järn och oböjlig, och mild som ett barn ändå» säger
Hilma om sin man, och det passar lika mycket på
Tavast-stjema själf som på hans tidigare hjälte Benjamin Thomén,
åtminstone i dennes sista skede. Det är icke alls omöjligt
att föreställa sig den återuppståndne Ben i Vahlins gestalt;
han var ju också på väg att gifta sig med en flicka af
ungefär samma kaliber som Hilma Ramst — den lilla väninnan
Suzanne Févreuil från Paris; och hagelskotten, som Vahlin
med flit jagar i knäna på Hård, skulle Ben Thomén utan
vidare hafva kunnat drifva i vännen Syberg, om blott
dennes nedrighet legat lika klar för honom och tillfälle lika
osökt erbjudits.
Kritikerna i trenne af hufvudstadens tidningar voro
skrifna af personliga vänner till Tavaststjerna och stucko icke
under stol med hvad som var att klandra. Tillika egnades
dock ett oförbehållsamt erkännande åt de tydliga framsteg —
synbarligen följder af vistelsen i Danmark — som röjdes i
kompositionen, i stilen, i psykologin, i sättet att fixera
naturstämningar, och hvilka gjorde att «En inföding» såsom
konstnärlig helhet måste anses beteckna en märkbar utveckling från
♦Barndomsvänner.» Nya Pressens recension var signerad af
Neiglick. Han karaktäriserade med rätta det intryck, som
berättelsen gjorde, på följande sätt: «Det är som en lång,
stretande vandring genom sand, i kvalmig luft, under tunga skyar;
så långt ögat ser, samma eviga sand, som föttema drunkna i
och som söfver viljan. Intet ljud fastnar i denna orörliga
sand-moluft; de två skotten, som den ena vännen sänder i benen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
