Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vistelse i Stockholm och Köpenhamn. — «En inföding». — «I förbindelser». — Statens pris. — «Affärer». — «Marin och genre». — «Dikter i väntan». — Dramatiska småsaker. — Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter, i hvilka den vackraste pietet lägger en stamning af
ålderdomens hälgade frid öfver de stallen och personer, som
här bilda föremålen för skaldens tacksamt vördande hyllning.
En dikt alldeles för sig i Tavaststjernas hela produktion är
odet till anspråkslösheten, hvars välgjorda, till det
sympatiska innehållet förträffligt smygande strofer tala mycket godt
för smidigheten i diktarens talang.
Sig själf ger Tavaststjerna här framför alt i styckena
•En misantrop», «Epikuréer» och «Dämon eller Gud». I
det första är han den gamle grubblaren, som vid sitt
skrif-bord träffas af vårens sol och halft motvilligt låter sina bittra
tankar värmas i dess flöde — således en variation, ehuru
mycket myidre uttrycksfull, på temat i »Vårens kyss». Men
i de två andra är pessimismen lika ohjälplig som
medvetandet att den finnes är svidande starkt. Få gånger har
Tavaststjerna gifvit en sä fullständig och karaktäristisk
bekännelse af hela den tragiska tvedräkten inom honom
mellan outplånligt tvifvel och längtan ifrån detta tvifvel, som i
följande strofer med deras själfironiskt bittra slutrader:
. . . «men knappast jag hunnit blifva kär,
förrn redan kritiken var framme.
Den tog hvad ej lifvet tagit förr,
och nu, vid en kvinnas smekning,
jag väntar att få se .öppnas en dörr
och en karl presentera en räkning.
Det ljufva jag drömt om i unga år,
det sitter dock kvar i blodet,
jag längtar och längtar, trär och trår,
och slutar ej någonsin tro det.
Jag ser det glimta i vännens blick,
i ungmöns skyggande öga,
men när jag det redan i handen fick,
som Dafne fordom det ändrade skick
och gladde mig mindre än föga.’)
J) Jämför härmed hvad Tavaststjerna sagt i en af de allra tidigaste
dikter» i hvilka han gifvit sin egen uppriktiga stämning, ofvan, s. 50:
Tomhet — var det du som gjorde
att, när högst mitt lif jag njöt,
vid en solglimt från ett öga
jag mitt eget tåradt slöt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
