Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Schweiz, Italien, Berlin. — «Korta bref från en lång bröllopsresa». — «I förbund med döden». — «Heder och ära». — Sverge. — «Kapten Tärnberg». — «Kvinnoregemente». — «Finska vikens hemlighet». — Återkomst till Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med en förtviflan liknande den, med hvilken man stundom
ser »trötte män» gripa efter religionen såsom den enda lisa
för slappnande och oförmögna tankar, tala de båda om en
otillfredsstäld och lidande mänsklighets omedvetna längtan
efter att den personlige, människoblifne guden åter skall visa
sig, för att den skall blifva i tillfälle att fa gråta ut sin sorg
och förtviflan vid hans fötter. Och som ett bräckligt
halmstrå griper han efter hvad han i den engelska och
amerikanska literaturen läst om beröringen med det
öfvematur-liga och söker däri »ljusningen efter naturalismens natt och
frälsningen från samtidens förnedrande materiedyrkan».
Den karaktäristik fru d’Ottange ger af Klercken, visar
ungefär hvilken föreställning Tavaststjerna gjorde sig om sig
själf, om sitt lif och orsakerna till sitt öde: »Ni är mycket
god i grunden . . . jag menar inte att ni är god nog för
edra egna pretentioner på godhet, men världen anser er för
god, och det är ni. Ni kan naturligtvis hafva edra anfall af
elakhet och dåligt lynne, men er syn på tingen är upphöjd
och försonlig, och ni har mer än en gång tålt en oförrätt,
utan att slå igen den, som förorättat er . . . Ni är inte
mäktig någon större ansträngning eller uppoffring. Er själ
är splittrad och försjunken i dådlöst grubbel ... Ni kan
lida, men ni vill det icke. Ja, ni lider, lider kanske mycket,
men det är icke med er vilja, utan emot den. Där sitter er
svaghet. Ni har ännu inte nått medvetandet om att
lidandets tro är den enda och största religionen ... Ni har haft
hårda öden, och ni går än hårdare till mötes. Det är inte
nog med det lidande ni genomgått, ty det har endast varit
ett inre, ett blott själens lidande under den krassa samtidens
tryck, ett lidande, som ni ansett fysiskt, och som läkame
ansett fysiskt och som ni därför sökt fysisk bot för. Men
ni har ingen bot fått pä fysisk väg, ty det är er själ, som
är sjuk, emedan den ej får fungera fritt som den vill och
bör få. Samtiden skall också ha själarna till sina slafvar, ser
ni, det är knuten. Och ve den ensamme, som vågar följa
sin själs innersta kraf på frihet. Han krossas ofelbart i
mekaniken, ty det är den, som reglerar världen numera ... Ni
är af för mjuk metall, ser ni, för god och kanske för ädel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
