Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kastade sig ifrigt öfver literära sysselsättningar.
Det första han skref blef en ny hyllning till Zachris
Topelius, som adresserades till skalden vid festen i Brandkårs-
där blomma caraelia och viol,
jag tycker jag hörde en gök, som gol . . .
Hemma i norden det snöar.
Vårdagjämningens luft är varm,
och skuggorna äro borta,
eo störtande fjällbäck gör brusande larm,
men våren är likväl så sällsamt ann,
dess skäraste grönska är borta.
De torra snåren ha ingen saft,
som gåfve med ens dem grönska;
den ljusnande luften sväller af kraft,
men landskapet slumrar än du som det haft
just intet af våren att önska.
Det spirande gröna, som tjusar och ler
från höjder och dalar där hemma,
som våren dess skäraste fägring ger,
jag söker förgäfves — jag tynges ner
af brunröda branter, som skrämma.
Men bäst jag med kikaren späjar och ser,
så håller jag plötsligt inne; —
jag torkar om glasen — jag späjar än mer;
på svindlande branten där uppe det ler
från norden ett skärgrönt minne.
En dunge små björkar i mössörontid,
— jag känner så väl igen dem!
Jag ser dem lysa så ljust i strid
med alt det bruna där när mst invid,
i hågkomsten ser jag än dem.
Nej, visst var jag tvungen att hälsa på
min landsman och gamla bekanta,
det smidiga riset, som kunde slå,
men mest var till for att skrämma oss små.
Så stigarna stego branta!
Ur hvarje löf en doft af vår
det kommer från hemmets hagar,
när korna för första gången i år
man drifver i vall och skogen står
och ångar i ändlösa dagar.
Hur mycket vackert det gaf mig då,
det gamla, hatade riset!
Jag kände visst tårar i ögat stå,
jag tror visst jag kysste min ovän också . . .
Vi försonades nu på det viset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
