Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara lefvande begrafven sedan två år och mer» . . .
«Jag tror ej jag håller ut här i eländet, ensamheten och
kif-vet öfver denna vår» . . . «Om jag förefaller mig själf nog, är
det for att jag måste, måste, måste bevara min ringa portion
stolthet och själfmedvetande för att inte falla i aska och
stoft» . . . »Inte vet jag riktigt huru det skall sluta — sedan
en månad ’) är det förbi med sömn, maten bara plågar mig
och ger mig föga behållning som kraft». Och med
anledning af ett besök i Helsingfors hos en vän från fordom,
skrifver han, sammanfattande sin stämning från
Bjömeborgs-tiden: «Det var helt underligt den kvällen, då jag försökte
ur minnet eliminera tio år af mitt lif. Egendomligt att man
alt har en ostörd minnets vrå kvar hos sig. Min odyssé
borde nog ha vädrat hvarje skrymsle och blåst bort likt
och olikt. Och ni har ju också haft edra odysséer. Men
jag vet inte om ni vandrat i underjorden som jag och tänkt
er att inte korsa Styx vidare . . . Björneborg som stad, som
samhälle och som vistelseort är ingenting annat än
dödsriket, skärselden för mig. Jag kan inte utlägga hvad jag
genomgått här, det blir för ledsamt och långt . . . Altnog,
jag behöfde värkligen lugn och mat. Lugn fick jag så lagom
på grund af min ambition, men mat fick jag, god mat, sund
mat, närande mat. Tack vare denna och min
ackomoda-tionsförmåga blef jag friskare, och när jag nu första
gången i mitt lif genomgått en ordentlig badkur, så måste jag,
fysiskt taget, vara nöjd med altihop; det psykiska
välbefinnandet har jag alls ej härifrån, det är jag skyldig fina
och nobla vänner långt härifrån Utan dem skulle jag väl
blifvit hos Pluto . . . Sedan min hustru for härifrån, har jag
ofta tillbragt långa veckor utan att tala vid någon annan än
min hund, min piga och min medredaktör ...» Det sista
bref han skref, har till underskrift: «Fangen på Djäfvulsön».
Dessa utdrag må vara nog. De bevisa till hvilken
oroväckande sjuklig grad Tavaststjernas känsla af ensamhet,
olycka, förtviflan stegrats. Det vore lätt att meddela andra
af samma slag, med lika sjukliga utbrott af misstänksamhet
*) Brefvet är från den 5 mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
