Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att visa, att Tavaststjernas hätskhet mot kritiken icke var
alldeles oberättigad, och jag tror att om han åtminstone hos
dem, hvilka stodo honom nära, alltid kunnat räkna på ett mera
sympatiskt uppgående i hans idéer i stället för det
visserligen välmenta, men öfverdrifna och kanske ofta omotiverade
mästrandet, så hade han känt sig tröstad för mycket af den
nedlåtande öfverlägsenhet, blandad med otillräcklig vilja eller
•förmåga att förstå, som kom honom till del från annat håll.
Men Tavaststjerna var ju ock sällsynt färdig att taga illa
vid sig, att missförstå och vantolka. Hade han filosoferat
litet mera än han gjorde, hade han kunnat lugna sig med att
han icke var den förste diktare, som kritiken icke begripit.
Goethes ord till Eckermann hade kunnat ge honom en viss
tröst: «I grunden har man aldrig varit nöjd med mig,
utan alltid velat hafva mig annorlunda än det behagat Gud
att göra mig. Också har man sällan varit nöjd med hvad jag
frambragt». — Jämte kritiken förbittrade förläggarena hans
En tjuguårig, en varm natur
kan rysta gallret i fängslets bur,
så att likt visor det klingar —
att bräcka stängslet är barnlek blott,
men det fins enf som jag ej förstått,
som alltid kraften betvingar.
Det fins en vålnad, en dyster, blek,
som bånar ungdomens bardalek
och ler åt kraften, som strömmar,
det är din vålnad, mitt bättre jag,
min moders hopp med de bleka drag,
som håller ungdomens tömmar.
Nu har jag vuxit, nu är jag man,
nu är jag den, som begripa kan
de mörka vägar du irrat;
än kan jag ej ge dig bättre fårg,
men jag kan bryta dig väg i bärg
från allting mörkt och förvirradt.
Du fick måhända for mycket af
den ädla kvinna, dig lifvet gaf,
för alt i sorger gå under;
du fick det rikaste känsloarf
att veckla ut ur din bleka larf
i några soliga stunder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
